Då man inte längre klarar av att sjunga med i "Den blomstertid"..

Veckorna som gått har satt sitt spår.
I år är första gången vi sett fram emot det nalkande sommarlovet med blandade känslor. Inte bara glädje och förväntansfullhet, utan bakom ligger stora farväl som skär i hjärtat.

Det började med att jag fick ge mig, slopa hoppet, torka tårarna. Min tid på dagiset där jag började hösten 2013 hade nått sitt slut. Trots både personals och föräldrars ifrågasättan anställdes någon annan på min plats. Min.  För det är så det känns. Detta var ju stället som kändes som hemma från dag ett. Personalen, atmosfären, barnen och familjerna med utvidgad släkt. Alla var ju så härliga! Barnen man fått se växa genom åren, som rotat sig i hjärtat. Usch så horribelt det kännts. Oproffesionellt att fästa sig, jag vet, men det är ju de som gör mig till mig, känslorna. Det är ju mitt sätt, att möta varje liten människa, och möter man inte dem med hjärtat så kan man nog inte lotsa dem genom vardagen särskillt bra.. Tror jag.
Men ja. Nu är jag då utan jobb igen. Men det stör mig inte alls lika mycket som att hamna lämna just detta ställe! Då jag låste för sista gången igår hade jag gråtit mig genom dagen, omfamnat både barn och morföräldrar och hulkat medan jag gick ett sista varv i huset.
Så stängdes en dörr.



För en tid sedan frågade jag också Trulls härliga egenvårdare hur fortsättningen såg ut för henne. Svaret var allt annat än önsvärt. Då inte staden får anställa fantastiska människor annat än korttida vikariat måste hon vidare. Den underbara, empatiska och pålitliga klippan han riktigt älskat (han är kärleksfull, vår minsta!) måste vi nu också säga farväl till. Tårar har inte sparats här heller, det har kännts så bra att han haft någon han verkligen tyckt om och tytt sig till under dagarna, som man också vetat att bryr sig om just honom. Men nej. Ryck, så drogs också den mattan undan fötterna.
Är så besviken på lagar som gjorts. Att det där pappret ska vara så viktigt, då det verkligen inte alltid betyder att människan är lika duktig som en som har hjärtat på just rätt plats och verkligen självlärt lärt sig långt mycket mer om att hanskas med barn än någon utbildning, någonsin, kommer att lära! Och det är det som räknas då vi vill våra barn och unga det bästa!

Rosor han själv valt till den bästa, för de ska dofta! 

Men nehej! Inte var det slut här inte!

Sista veckan av skolan smäller det igen. Trapps fina lärarinna, som tog över klassen först vid julen, får sluta! Här började det bli lite (alldeles för) mycket . Visst, Trapp är duktig och det kommer säkert att bli bra. Men då han redan innan vi fick veta vem som sku bli den nya läraren hade talat om hur tur det är att hen inte är hans lärare, ja då känns det inte precis som en bra start. Han är dessutom så väldigt känslig utanför hemmet och har svårt att börja lita på utomstående, att det inte alls känns bra med byte!

Tog det slut nu då?! Nej. För att ingen ska sparas är det dags att få ta den sista, och riktigt upprörande shocken ett par dagar innan vårfesten. De förbannade lagarna och reglerna har än en gång totalt slopat förnuftet och kör över en hel klass. En klass som haft mycket problem sedan start, både med oro och samarbete sinsemellan. En krävande klass sas. Och lärarinnan de haft i år, har äntligen varit en som förstått sig på gruppen! Som verkligen sett dem som individer, med det positiva bakom allt strul, och jobbat jättehårt för gruppanda och skolframgång. Som trots misslyckanden sett det positiva och uppmuntrat, precis det de suktat efter efter all negativitet de samlat på sig av andra lärare i huset.. Att min stora inte ens längtar efter sommarlov och på riktigt är ledsen över lärarbyte, då är det fel människa de bytt ut! För att det där tusans pappret fattas!

Och inte var det ju bara de som byttes ut i skolan. Många fler underbara, hårt jobbande, kastas ut pga. detta lands skräck över att ta egna beslut och se människor för dem de är!  Sådana sällsynta individer som bara genom att öppna munnen inför skolan får öronbedövande applåder. Vem vinner på att de byts ut mot folk med den där lappen i handen, men utan hjärta bakom?! Ingen. Det kommer bara att slå tillbaka!

Så idag kunde jag inte sjunga med i "Den blomstertid". Det kom inte längre ord, bara tårar som rann utmed kinderna. För många farväl för att man ska må bra just nu. Det är ju endå jag som samarbetat med alla dessa, rätt så intensivt med vissa. Om någon av er mot förmodan sku kika in här, vill jag bara att ni vet. Ni spelar en mycket större roll än vad ni tror, är viktigare än ni anar och jag hyser all respekt och är er så tacksamma! Tack, kära ni, för det jobb ni gör för barnen!

Tack!