Att cykla efter middag

Det började vara dags nu, tyckte jag, och frågade om han ville börja öva på att cykla. Han har ju varit flitig användare av Pukyn sedan tvåårsdagen och är duktig på att glida fram på den. Trampa har han ju dock inte alls övat på egentligen då de inte har trehjulingar på dagisens gräsgård och till parken hinner vi ju aldrig numer. 

Jag grävde fram den lilla cykeln från cykelförrådet, den Tripp valde då han var en liten plutt. Däcken gick ännu att fylla med luft och rostet skadar väl ingen. Stången att hålla i var redan färdigt fastmonterad, så det var bara att gå ut och sätta igång! 

Oh kära nån. 

Han som haft perfekt stil på Pukyn kunde plötsligt inte styra! Det blev så mycket med pedalerna att cykeln for precis vart den ville, och det var inte dit vi var på väg! 

Vi tog oss till sist ändå till palstan där vi plockade bönor och kollade hur pumpan vuxit. Den första pumpan tog och gav upp och dog bort medan den andra bollen nu börjat ta fart på komposten! Hoppas på en stor i år, och att ingen går och tar den av oss! 

Så trampade vi hemåt igen. Som tur gick det lite bättre nu! Själv var han ju nöjd och glad, det är stora saker det här! 

 Hemma fick bönorna hoppa i kastrullen, de lila, gula och gröna. Älskar bönor!

Och under tiden fick den lilla måla, för han ville absolut hinna med både cykling och målning på samma korta kväll! Bra så, det var ju länge sedan sist. 

 Själv tog jag mig ännu ut på en springtur i dimman på kvällen. Både gillar att gömma mitt röda fejs i det kyliga mörkret, samtidigt som det på riktigt är rätt skrämmande att springa på de mörka åkrarna, och i synnerhet då vägen tar en genom små skogsdungar.. Dimman som ligger tät är både mysig och lite spooky. Vacker är den ändå alltid.