Vår!

Idag drog jag på mig vårrocken. Äntligen. Solen skiner och termometern visar plusgrader. Livet ler.

Så jag tar och börjar med lite vår. Så ser vi om jag tar nåt annat i nåt annat skede. Och vår för mig, det är liv på palstan, alltså kolonilotten.

Blåsipporna blommar! Det kom inte en endaste en liten knopp förra våren.. så jag beundrar och tar bilder..

 Krokusen, ja vad kan man säga. Helt underbar, år efter år! Hur den lyser upp där bland allt det gråbruna vintertrötta..

Rabarbern har börjat våga sig lite förbi jordgränsen. Ännu långsamt i kylan, men jag vet ju hur det snart riktigt exploderar om den..

Vi inledde förresten grillsäsongen igår, på Första Maj! Det var lika varmt som på midsommaren ifjol har jag för mig. Det regnade åtminstone inte! Och händerna kunde man ju värma ovanför den varma kolen..

 Jag älskar varje liten knopp, liten mask, allt som visar att de klarat sig. Är så tacksam för allt detta.

 Och kolla nu var jag får spendera så mycket tid. Här vid min älskade lada, ponnystallet. Huset min blick alltid genast söker sig till då jag kommer ut på ängen. Där till höger bakom häcken har jag min 100m2 stora kolonilott, mitt lilla egna paradis.

 och ungarna inledde också våren igår med dessa.

 Härligt att ha detta gemensamma intresse för stora bubblor. Visst är de fina?!

Sköt om er gott folk. Inte länge kvar tills man kanske känner sig lite mer levande än död..

Om kärleken till musik och dans

Mitt i allt det tråkiga med hälsan hände det nåt.
Jag har aldrig varit på en festival, eller på en konsert jag själv velat gå på (räknar inte med de jag varit på som barn eller med barnen..). Förra året stod jag på palstan och lyssnade på weekend festivalen och tänkte bara på hur roligt det sku vara att gå dit själv och dansa. Och då jag tidigt i våras hörde att min största idol  dj Armin van Buuren var på väg till lilla Helsingfors och spela i år så köpte jag biljetter till mig själv som födelsedagsgåva. Då var jag ju jätte sjuk. Men hoppades såklart jag sku vara återställd till augusti då festivalen hölls. Senare visade det ju sig att jag inte var det, inte ännu heller. Men med dyra biljetter och lite f*n anamma så är det inte så att man missar nåt man väntat på typ halva sitt liv. Att äntligen få dansa på riktigt då han spelar live. Så jag gick, löjligt uppspelt och fick ännu min kompis med!

Det var otroligt. Glädjen. Energin.Musiken och de stora stjärnorna. Luften på VIP området, heh. (För kröhöm, där var ju rätt så många tusen fulla tonåringar också, som inte höll till på det dyrare området jag valt nu som vuxen) Aldrig sett så mycket folk i hela mitt liv!

Det var konfetti  och fyrverkerier

 Det var uppklädda och färgranna människor

 och det var nåt helt otroligt rörande över att inte bara höra mina kära favoriter i hörlurarna utan verkligen SE dem på scen och vara en del av det hela. Jag blev hooked!

Så. Fast vi levt på mindre pengar och jag är sjukt trött och har ont från typ topp till tå, så har jag börjat gå och dansa. Trance är min grej. Melodier som får en att flyta iväg i tankarna och kroppen att mjukna upp och röra på sig så som den vill, orkar och känner för. Alla varma leenden man ser då man kollar omkring sig på dansgolvet. Det är här jag älskar att vara. Bland vackra ljus och uv-ljus med tillhörande decon som gör det hela ännu mer magiskt. Det var här jag trivdes som bäst innan barnen, bland folk som älskar musik och dans lika mycket som jag. Och nu då blivit äldre känner jag att det är min rätt att njuta av sådant jag älskar. Dessutom är det ju sjukt bra jumppa, om man ser från den aspekten också.

I slutet på Augusti hände det igen nåt stort. En av de större dj:na i Finland firade sina 25 år i branchen (ja tänk att jag lyssnat på honom i över 16 år!) med en megaidé. De gamla goda elektroniska styckena spelades av Helsingfors filharmoniska orkester i musikhuset! Jag hade ingen biljett och var jätte besviken, det skulle ju bli fantastiskt! Men så på morgonen av spektaklet skickade min kompis, som spelade med (vilket jag inte visste!), ett meddelande. "Vill du komma på genrep?" Och att jag ville!!

Du milde vad mäktigt det var! Gamla godingar med så många minnen förknippade till dem, spelade på riktigt, med dånande orkester och en stor kör samt solister. Heeelt otroligt. Där satt jag och lät bara tårarna rinna av lycka.

Vårt musikhus såg ganska annorlunda ut denna kväll. Och vad jag förstod hade det nog aldrig varit en sådan publik heller. De hade stått upp och dansat och bara jublat och varit med på de riktiga föreställningarna. Men jag är redan så tacknam över att ha fått uppleva detta!

Ännu har du förresten chansen att lyssna och se det hela här.

Nu på veckoslutet var jag och dansa till Aly&Fila som jag lyssnat på i evigheter, mest genom ASOT dvs. A state of trance, en typ av radio som kommer ut en gång i veckan, hostad av just av Armin van Buuren.

Det var en häftig upplevelse. Har tror jag aldrig varit på ett så fullpackat dansgolv. Det var lite utlandsfeelis på det hela. Alla var liksom där för att dansa till den härliga musiken.

Då det hela tog slut och dansgolvet började tömmas på folk väntade jag lite, då jag hade dansat närmast scenen.Då råkade jag märka att Fadi från Aly&Fila kom ner för att hälsa på de ivrigaste anhängarna. Han hade ju endå rest hit från Egypten för att spela. Och där stegade lilla jag fram och bad om en selfie. Min första med någon "kändis". Helt starstruck och så ofantligt glad över en liten stunds prat med en sådan positiv och glad typ.

 Skrattade lite åt denna bild. Trance Family Finland. Alltså, var är alla kvinnorna?!

Men sånt. Jag har nu en hobby. Jag dansar för att drömma bort mig och lindra smärtan. Jag har hittat glädje på dansgolvet jag inte känt på evigheter. Har alltid älskat att dansa, och är så glad över att jag idag kan strunta totalt i vad folk tänker om min något egna stil. Bara jag jag får njuta. Och det gör jag, varje gång.

Lite lättsamma måndagsfunderingar om abort..

Hej på er!

Väldigt dött här, jag vet. Har haft så svårt att hitta bra ställningar för mina arma armar att jag lämnat bort längre texter att skriva. Men nu måste jag bara vädra mig lite. Det blev liksom för mycket för mig här idag, då jag läste nåt på Facebook.

Det började förra veckan då en (livslång) gammal bekant, en väldigt troende, skrev dynga (ja bibelns ord) om homosexuella och regnbågsfamiljer. Saker som får mig att se rött. Jag brukar sällan ge mig in på diskussioner då jag vet att den andra redan valt sin väg, men nu slant det. Någon måste ju säga högt att alla INTE tycker att de lever i synd och hamnar i Helvete på grund av deras kärlek. Så jag har tjatat mot religions fanatiker ett par dar. Lönlöst. Det visste jag ju. Så jag avskrev vår vänskap och blockade personen på insta (där ni andra förövrigt gärna får följa mig! ) .

Personen har dock en öppen facebookprofil och idag bara måste jag kika in där igen. Det är ju nåt spännande med folk som lever bland molnen! Nå idag blev jag nog bara att sitta med öppen mun. Hade ju glömt att många lever också med denna sjuka syn på kvinnans kropp..

Ett urplock från slutet på hens inlägg, var så god.

"Jag känner avsky inför mycket som händer och sker i världen, men det här tar "priset". Jag tänker ofta att "visst, det är fruktansvärt att så och så många dog i den och den olyckan, vidrigt att den och den mördades"...(och ja, det ÄR fruktansvärt!)... och det görs stora rubriker i media. Bra så, men jag kan inte fatta: MAN TAR LIVET ATT SMÅ, OSKYLDIGA BARN, och det helt lagligt. Man anser nog att kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp - man lyssnar på rösten från helvetet som "uppmuntrar" och säger: "Ta livet av fostret om du så önskar, det är din rättighet, din kropp, ditt liv, tänk på dig själv!" - men DET LILLA, OFÖDDA BARNET HAR INGA RÄTTIGHETER!!?? :( Jag mår så illa av det här. Och har skrivit två blogginlägg i ämnet. (Inte helt dagsfärska, men ändå väldigt aktuella! Se i kommentarfältet...)

Och på tal om presidentvalet i USA. Man må tycka vad man vill om Donald Trump, men han har i alla fall - i motsats till sin motståndare, Hillary Clinton - respekt för de allra minsta och mest oskyldiga och oskyddade liven. (Jag håller inte med honom i alla frågor och stöder inte hans "beteenden" eller "utsvävningar", men han var klart bättre än Clinton i nattens debatt. Det tycker iaf jag). Hellre en president som är PRO-life än en som inte är det! ... Man kan ha olika "åsikter" också i den här frågan, men nu talar jag inte åsikter utan vad Bibeln säger: "Barn är en Guds gåva... Låt barnen komma till mig, hindra dem inte... ” / Jesus.

Och Gud utmanar oss att göra något, inte bara stå och glo:

"Rädda dem som släpas till döden och drag dig inte undan dem som stapplar till avrättningsplatsen. Om du säger: ’Vi visste det inte’, skulle inte han som prövar hjärtan märka det, skulle inte han som vakar över din själ veta det? Han skall belöna var och en efter hans gärningar.” (Ordspr 24:11-12)

Mera av de kloka tankarna kan du läsa här  och här  (men nä, rekommenderar inte det..)

*poff* 

Vakna nu snälla människa! 

Ja. Så långt kan jag sträcka mig att jag håller med om att det inte lönar sig att ha oskyddad sex om inte du vill bli gravid. Men det händer olyckor. Känner man att man verkligen inte har nåt att ge, inte ens med stöd, då tror jag faktiskt att det kan vara bättre att (genast) avbryta det hela. Jag tror vi har tillräkligt med oönskade barn i denna värld som det är! Jag tror att barn ska få känna att de är välkomna och älskade. 

Jag hoppas och önskar att de flesta endå ser detta som ett otroligt stort livsval. Och verkligen tänker, också på den lilla levande i magen. Men det är inte många veckor jag tycker det känns nåt så när ok att göra detta, om inte det finns verkligt tunga orsaker i bakgrunden dock. 

Sen börjar vi tala extremfall. Som denna person också täcks tycka att är ok att bära och föda barn i. 

Säg att du är tio år. Ett litet barn. Som blivit våldtagen av en grupp män, slagen och skadad på alla tänkbara sätt. De river upp dina privata delar och ärrar både kropp och själ. Så har någon av dem gjort dig gravid. Din lilla omogna kropp. Du är i fara. 

För dessa extrema Guds-dyrkare är den ofödda viktigare än den söndriga kropp som bär detta oönskade liv. 

Här är "Rosalies" kommentar på personens sida.

 " Ja abort är fel! Även efter en våldtäkt, nån gjorde dig illa men inte har du för det rätt att ta livet av någon annan. Ibland får man lida för vad andra gjort " 

VA?! 

Hur KAN någon, i denna värld, i denna tid,  ärligt, från hjärtat tycka och säga så!?  Jag spyr lite på er som tycker så. Eller inte så lite.. Urk! Prova själv på hur det känns då någon gjort intrång i din kropp, söndrat ditt kön, slagit ditt liv i spillror, slängt din själ i elden. Så ser vi sen. 

"Och om man inte vill ha barn så ge bort till nåt par som alltid önskat det! Bättre det än att ta livet av barnet. " oj men då måste jag ju föda o vara gravid, det är MIN KROPP OCH JAG FÅR BESTÄMMA ÖVER DEN!" Ja de FÅR du! Men gör du rätt då? Alla syndar men nu talar vi om MORD! "

Ja för vi har ju inte tillräkligt med oönskade, oälskade barn som lider i misär. Ligger i rader på barnhem utan hopp om ömhet, närhet eller en familj. Barn som tigger på gatorna, säljer sina barnkroppar, för att den onda cirkeln ska få fortsätta. Härliga tider. Mera oönskade barn bara. NOT! 

Jag vet att jag inte kan påverka dessa sjuka människors tankesätt. Det "står ju i bibeln". Då är de säkert medvetna om att vi ju också säkert var såhär många miljarder på jorden då den skrevs.. Heh. 

 Men jag kan stå upp för den stackare som just nu kanske behöver stöd i det tyngsta valet i hela hennes liv. Du HAR rätt att bestämma över din egen kropp! Nu och alltid! Glöm inte det! 

Huh. känns redan lite lättare. Glad måndag på er bara!  

Då man är löjligt nervös

Jag har alltid hatat att ta vaccin eller blodprov. Har blivit yr, svimmat. Tycker det tar väldigt ont i blodådran liksom. Får ont redan av att en mygga trycker in sin sugsnabel genom mitt skinn.

Nå.

I en och en halv månad har jag gått och förfasat mig över denna inkommande tisdag. På morgonen ska jag gå och ta en hel hög med blodprov och vid lunch ska de tränga in en nål mellan mina ryggkotor för att droppa ur benmärgsvätska. Hu fasen vad jag är rädd!

 Vet ni hur hemskt det har varit att veta om detta såhär länge?! Att bara gå och vänta på det hemska? Vet ni hur många gånger jag inbillat mig känslan och bara brutit ihop?! O nej, det hjälper inte att säga "det kommer att gå bra". För jag vet ju det! Jag vet ju att det görs där varje tisdag, på rutin. Men det gör det ju inte till en rutin för mig!

Ringde sjukhuset också för att försöka lugna mig. Blev inte hemskt mycket lugnare. Det lär kunna kännas som elstötar. Nåmen så kiva! NOT! Ställningen är jag dessutom orolig över. Man ska ju ha ryggen rund. Kan inte ligga på sidan pga. smärtan i axlarna, så det är uteslutet. Hur jag ska kunna sitta framåtböjd en längre stund (en halv timme i värsta fall) är också ett stort frågetecken. Har ju haft svanskotan sjuk i många herrans år och så har jag så ont i nacken och övre kroppen att jag inte vet om jag orkar hålla huvudet uppe så länge. Jag har bättre och sämre dagar. De sämre får jag sitta och luta huvudet i handen då det är så tungt.. Nå åtminstone ska jag nu få lite lugnande innan, tror bara dosen kunde vara tio gånger större efter denna medicinmätta jag haft på g här nu detta år.

Så ja. Jag sitter som på nålar här nu. Hehe.  Får se hur hysterisk jag är då det gäller..

Idag har jag förresten varit på ännu en röntgen. Har prickat in fler sådana och magnetröntgen detta år än under hela mitt liv tillsammans innan! Nu var det min armbåge jag trodde var bruten. Har bankat den i diverse hörn och kanter här några dagar. Den har varit grymt sjuk och uppsvullen på ett område stort som min hand, med en röd ring vid svullnadens yttre kant. Nice. Som tur var det endå inte nåt brutet utan bara en inflammerad slemsäck plus då en hel del slag den nu vill vila ifrån. Så tänker linda in den i en gammal strumpa med nåt mjukt på yttre sidan för att skydda den mot fler stötar. Är så himla klumpig nuförtiden, har inte vant mig med det än.

Bild på min snygga armbåge varsågoda!

Och en fiilisbild från balkongen, bara för att lätta upp stämningen.

Sådant som gör en lite lyckligare

Det regnade och åskade ju en hel del i somras. Ett par gånger blev jag överraskad med ett brak rätt nära, då jag gått omkring och lyssnat på musik. Jag har egentligen aldrig varit rädd för åskan, men ja spaden brukar jag lägga ifrån mig. Det blir alltid att fundera lite, vill jag verkligen gå hem över ängen nästan en kilometer, eller blir jag kvar i trädgården och hoppas på det bästa.

Regnmoln och solnedgångar. Det är sådant jag är svag för.

I år var björnbärsbusken översållad av vita blommor som samlade de sista ljusglimtarna i försommarkvällen.

Hallonbuskens blad, liksom också allt annat, fylldes av regndroppar som glimmade i solnedgången.

 Dimman slöt sig över ängarna var och varannan kväll

 suddade ut gränsen mellan himmel och jord

.Ibland fick jag stänga ut medvetenheten om vad folk tyckte och tänkte och bara låta jättebubblorna göra det hela ännu lite mer magiskt.

Ja, med musik i öronen och detta framför ögonen. Lite lyckligare är man nog då!

En kyligare försommar

Alltså. Vet inte om jag bara inbillar mig, men jag frös typ hela sommaren. Regn och grått, inga ordentliga värmeböljor som svepte in en i skön sommarkvällsvärme. Shorts bar jag ett par gånger, tröja hade jag alltid med mig. Men det var sommar, med färger och liv.

Jag kom ju väldigt långsamt och sent igång på min kolonitott. Kunde bara utföra lätta sysslor och allt gick oändligt långsamt. Men som tur finns där ju mycket mångårigt som börjat växa till sig och jag var glad åt i början av sommaren.

Som min underbara azalea. Skyddade den och buskblåbären intill, i full blom de också, med ordentligt nät runtomkring i vintras. Det hjälpte och i år fick hararna inte äta annat än blomlökar och hallonbuskar.

Överhuvudtaget gillar jag så mycket växtligheten kring dammen. irisarna också blommade för första gången i år, då jag delade på dem. 

Mitt succulent och lavendelland (med mycket annat i det också, heh) fortsätter vidare från dammen. 

Och deras intressanta blommor passar bra ihop med min gamla edelweiss. 

 Basilikan jag planterat intill min torrare del förvånade mig riktigt i år med dess växtkraft. Trull tackade, han älskar basilika och andra örter.

 Jag plockade hem lite buketter då och då. Han agerar utmärkt blomuppvisare vid syrenen som äntligen hade lite fler än en blomklase i år! 
 Och jag hade helt glömt bort att jag planterade studentnejlikor jag hade hittat bortirrade vid en sandväg förra sommaren. Beklagade mig för trädgårdsgrannen över att jag inte hade av de fina färgklickarna bland mina gula,som hon just hade köpt, innan jag en vecka senare plötsligt spärrade upp ögonen, där var de ju! Och de passade just så fint som jag hade sett framför mig!

 Ny för i år var denna klematis jag planterade vid dammen. Jag brukar inte få klematisen att övervintra, av någon konstig anledning, så vi hoppas denna klarar sig.

Fast denna fina var ett undagtag, för den var den första på många, många, år som valde att komma upp igen på våren, till min stora glädje! Hoppas så på att den sku välja att breda ut sig ännu mera nästa år, eller ens komma upp igen. Tycker så om klematis nämnligen! 

Minst tre av mina fina rosor dog i vintras, som tur överlevde ens denna gamla morsdagsros jag haft så länge jag kan minnas. Men den var bara en tredjedel av fjolårets storlek. 

 Men vallmon mådde fint, lite här och där de brett ut sig. Brukar ofta låta dem stå kvar de vill, eller så flyttar jag dem till min vallmorabatt (där de av någon orsak brukar vara, låga, små och klena..). I år valde jag att inte slösa energi på lite onödigare saker och löt bara vallmo breda ut sig bakom komposten där jag brukat ha också andra blommor. Det var enklast så här, och riktigt fint det också, i all enkelhet. Där får sniglarna frodas i fukten. De äter vad de äter. Har inte hjärta att mosa dem. Ibland slänger jag iväg dem en bit, men annars får de hålla sig.. De små slemmiga utan skal har jag dock nu börjat ta livet av om de är för många på samma ställe, där de stör.

 

Favorit i repris

 

Vi provade det för första gången förra året, att ha födelsedagskalas någon annanstans än hemma. Nu ville Trapp fira på pappas jobb igen. Och det fick han!


  Jag hade mått riktigt illa en längre tid här, pga. mina starka mediciner, och visste inte HUR jag sku få det att gå ihop. Men chansade och hoppades jag sku klara dagen. Sambon var till en otrolig hjälp och så hade vi just fått vår nya leasingbils väntebil. JA, vi har blivit med bil för att klara vardagen och sambons arbetsuppgifter!

Vi fixade lite mat, disco

Ja med rökmaskin och allt, då det en gång finns på stället! 

Och så hade jag igen i sista stund fått ihop en pinjata med påsar inuti. 

 Han hade inte bjudit många, bara de bästa vännerna som han visste att kan lyssna på de viktiga instuktionerna som gäller på stället. Och det gick så bra igen! Själv klarade jag just och just av att ta farväl till gästerna, så braka jag ihop i mitt illamående och sjukhet. Satt där i regnet och andades och visste inte rikgtigt hur jag sku klara mig hem.. Igen fixade pappan allt och jag var så tacksam.

Men det störde inte dessa, som var alldeles saliga över lite gammalt och hårigt sällskap. Nåt av det bästa med dagen, att få gosa med två super snälla och lydiga hundar. 

Nej, jag ser inte emot vardagen!

Varje år, efter alla längre lov då bara förundras vi högt här hemma då vi kollar blogg och facebookuppdateringar.

"Äntligen blir det lite rutiner igen!"
"Huh, vad det ska bli skönt med lite lugn och ro på jobbet!"
" Hen har väntat så på dagis och kompisar!"

Vänta! VA?!

Vi är gjorda för lov vi. Sena kvällar och morgnar som börjar där kring lunch. Inga tider, knappt något  förutbestämt program. Inga krav, ingen som pekar på klockan.

Så hösten för mig. ANGST. I år ska jag inte ens på jobb nu då skolan och förskolan börjar. Är fortfarande sjuk. "Väntar" på benmärgsvätsketagning nästa månad (Herre du milde så jag är skraj för detta!!) och så resultaten från förra magnetröntgenundersökningen där hela ryggraden och nacken kollades med kontrastämne, som jag borde få då i slutet på månaden.

Min kära familj gillar inte rutiner, inte tider, inte att någon säger vad de ska göra och när. De gillar inte skol/förskolematen, inte stora grupper, inte läxor.

Så då höstterminen börjar börjar ett enda långt gräl, som varar till nästa lov, då de inte behöver leva ekorrhjul.. Fast de inte ens har hobbier som sku trötta ut dem på kvällarna, just för att de avskyr tider!

Men imorgon är det dags igen. Som tur får vi åtminstone det liiite lättare iom. att minstingen fick fortsätta i gamla trygga förskolan trots att det var riktigt nära att han pga. av vår adress (sjukt!) hamnat till ett nytt ställe. Men ja igår frågade han vid läggdags om vi kunde lura förskolepersonalen att han dött. Eller då vi pratade igenom det, kanske kunde säga att han bara har riktigt ont i magen. Länge. Heh, summerar ganska bra allas feelis kan jag tro.

Vi hade en fin sommar. Svinkall, och inga stranddagar, förutom då vi var och tältade ett par dagar. Men jag klarade mig bättre än i slutet på våren, då jag mådde riktigt illa hela tiden, nu hade jag bara ont och var trött. Men jag har kunnat vara med och njutit av att se barnen njuta på våra små utfärder mellan regnskurarna. Och sommar är alltid sommar!

Nu hoppas jag verkligen hösten kommer att vara relativt varm, för allt har först kommit igång i trädgården då jag kom igång så långsamt under försommaren. Och så vi kan njuta av kvällarna efter skolan lite tillsammans.

Här ser ni vårt bästa köp på länge, och den ena av två dagar, vi varit tillsammans på stranden i somras.

Här sitter jag ännu i kulisserna

Vid liv, men inte full av liv precis. Går omkring som i ett töcken, både av smärta och medicinerna. Skitsur och vresig, trött och apatisk.
Är besviken. På min kropp och på sjukvårdssystemet. Att det ska ta så lång tid!? Skadade ju mig i januari och har inte blivit bra. Kan inte använda musklerna i vänstra skuldran, lyfta på armen eller vrida på nacken utan smärta just nu.

 Fick gå på nackmagnetröntgen i Maj och de hittade någonslags signalförändring i medullan. Vilken cool och konstig upplevelse det var, och vilka snygga bilder man fick på sig själv, heh. Nu väntar jag på hjärnmagnet om några veckor, med läkarbesök med resultaten först i slutet på månaden. Så hela sommaren rinner bort. Kan inte bära en väska utan att det känns att skuldran slits ifrån nacken, och att simma får jag ju bara glömma. Jag som är ett vattendjur förutom packåsna..
Det värsta är att ifall inte hjärnbilderna ger svar börjar återigen flera månaders väntan på nästa steg (jag vill ju magnetröntga skuldran, men ingen ser någon point med det fast det är där smärtan är och den som "kniksade" i januari då en av de två olyckorna skedde!
 Inget jobb har jag ju heller nu. är man vikarie kan man ju inte precis söka jobb om inte man vet när man ska kunna jobba igen. OM man kan jobba igen. Åtminstone inom det yrke man älskar, barnen.. Och jag vill inte ens tänka på "vad om", om inte min kropp tänker samarbeta med mig och småbarn längre. Har väl typ gråtit slut tårarna redan. I smyg. Om nätterna då jag går omkring på åkrarna för att inte fräsa åt han jag bor med, och som har tagit så väl hand om barnen nu då jag inte orkar vara snäll med någon och inte kan bära ut skräppåsen ens. Eller där jag sitter i min trädgård och bara tittar, för att jag inte ens riktigt orkar med det i år. Mitt glada jag, vart tog du vägen igen?

När andra skriver om deras fina midsomrar och sommaräventyr. Då var jag lycklig att jag orkade ta ut mig till ängen bredvid för att ens umgås med de mina en stund. Och ja, titta, visst är jag glad ibland. Hittade megabubblor i somras, SÅ min grej! Här visade vi dem för pappan i huset för första gången, just på midsommaren.

Köpte dem faktiskt till mig själv, men har haft liten konkurrens.. Trapp fick eget set med pinnar och band till födelsedagen av vårt bästa vängäng. 

Så känner jag mig fridfull och lugn då jag sitter på palstan och tittar på hur det växer

 Det gröna och vida runtom låter hjärnan vila

 och jag lyssnar på musik och försöker tänka positivt i solnedgången.

Men lite svårt är det just nu. Det kan jag medge.