Varför här är så tyst..

Orkar inte. Trött som en urvriden trasa, med påsar under ögonen. Barn som söker närhet om nätterna. Kryper intill. Mödrar som måste få sin barnranson fylld med nacksnusande av småbarn,fast det skulle bli till dygnets enda lugna timmar. En vecka med hostande (de två yngre) så jag en dag gick till jobbet utan att ha sovit en endaste en blund på hela långa natten.. Ja. Man kan säga att jag är rätt kraftlös.
Slaskvädret som gör en galen. Tänk dig tjugotre små liv med galonbyxor (ja för sidu äntligen kan jag säga ordet och inte tycka jag låter som en fånig språkpolis!) och gummisnoddar som ska dras under de sandiga och smutsiga skorna. Galonvantars band som smäller dig i kinden. Himlen som har färger som grått, ljusgrått, mörkgrått och så mörkt. Så är det som om dimma skulle ligga över trakten mest hela tiden.
Men det värsta. Det värsta är den enorma smärta jag har i mina armar hela tiden. armbågarna, axlarna, händerna. Det känns som om någon slät loss dem då jag till exempel bär hem matkassar eller försöker flytta på musen eller skriva bloggposts. Inte så bra. Inte så bra alls faktiskt..

Så hände det ännu en olycka förra onsdagen.. Min fina förstfödde fick åka till skateparken här i närheten (en bussresa han klarade av själv med sin kompis) för att scootta. Medan jag höll på att laga mat härhemma med de två yngre i mitt sällskap fick jag ett samtal. Han framlade fint inför att "mamma, nu är det så att där fanns en isfläck.. och ja nu är det så att jag tog jättehård fart för att göra ett trick.. och ja.. så slant jag just där på fläcken och för att skydda min haka i fallet så strckte jag fram min hand. Och ja så böjdes lillfingret bakåt mothandleden och det sa knaks. Så jag tror det är av. " Jag tänkte det inte kunde vara så fraligt då han ännu tänkte bli kvar och åka. Men. tjugo minuter senare ringer han och meddelar att han kommer hem, det tar jätteont. Då vet jag att det måste vara dåligt ställt. Men. Klockan är måstapå mattid för barnen (sju)  och då han är hemma är klockan halv åtta och jag ser bara läggdags blinka rött inför mina ögon. Så vi håller kallt på istället för att åka till barnkliniken och han får burana för att kunna sova till nästa dag då pappan kan föra honom till läkaren. Det idiotiska är ju bara att jag ännu ringde och frågade om man kan åka direkt till barnkliniken för röntgen istället för att först gå via hälsostationen som sig börs, för att få remiss..men nej, man behövde absolut gå och först visa upp den inför en hälsovårdare. SÅ onödigt då vi ju visste att det inte var bra med fingret! Sambon som åkte runt med honom med olika bussar och köade i tre och en halv timme under dagens lopp kom ännu någon timme försenat till jobbet som vanligtvis börjar först tre på kvällsveckorna.. Helt löjligt tidsslöseri och onödigt pineri för en barnpatient.. För visst var ju fingret helt brutet. Han har som mål att ha läkt om två veckor då det är scoottningstävlingar i innehallen. Det var första gången han visar nåt intresse för att delta i nåt sådanthär. Stackars barn.

Men visst har jag haft det roligt också. Njutit av de underbara små liven på jobbet och allt de hittar på (både bra och dåligt kan jag säga..). Pysslat. Bakat. Gjort monster!

och ännu fler monster!Tycker de blev så ljuvliga!

 Ja och idag. Idag gjorde jag nåt jag inte gjort på åratal. Jag skrinnade med dagisbarnen, helt liksom skrinnade, skrinnade! Lånade också hjälm från huset för att föregå med gott exempel. Och oj vad det var roligt att skrinna! Är nog verkligen inte graciös, men försökte mig på olika saker och hade jätteroligt med barnen! Blev till sist alldeles svettig och hade lust att hänga av mig rocken. Bra med lite jobbmotion också då jag varit så lat med springandet..