Min första bästa kompis

Pia. Vi träffades lite innan första klass började, på parkeringen till Maxi (eller hette det Eka ännu på den tiden, nuvarande Prisma) i Gamlas.  Tills jag var tio bodde vi på samma gata, då flyttade vi bort. Ja och så gick vi ju självklart på samma klass hela lågstadiet. Jag har alltså en hel del goda minnen med denna fina typ! <3
Träffade ju inte mina gamla kompisar så mycket här under många år av ungdomsäventyr och barnafående innan de andra ens lekte med tanken. Men nu har jag med djup glädje och tacksamhet fått träffa dem lite mer de senare åren. För visst är det ju underbart att få omges av samma underbara typer man kännt typ hela sitt liv!

På vår trettioårslunch förra året fick vi se en ring kring Pias finger och fick de goda nyheterna om att hon och hennes kap (ja jag känner inte honom bra på nåt sätt men har fått bilden av en underbar typ) gått och förlovat sig! I våras kom ett underbart inbjudningskort till deras bröllopsfest och nu på lördag var det då hennes möhippa. En lugn sådan hade planerats, för att hon är en sådan som uppskattar just denna sort av firande.

Blommorna jag plockade var alltså till denna. Hade fått det som uppgift. Lite nervös var jag nog, tänk om det går åt skogen?! Den senaste kransen på midsommar gjorde ju det, men det var nog kanske mer sällskapets fel. Blommorna hann ju vissna innan kransen bands. Nu letade jag tom. lite efter idéer från nätet på morgonen och kom fram till att ståltråd säkert kunde vara en bra idé för att få den att hållas ihop för en hel dag.

Blommängden jag plockat, som jag trodde var helt överdriven, räckte just och just.

Det var hett och svettigt på balkongen då jag band kransen på balkongen. Då jag steg ut genom ytterdörren hade mörka moln samlats och blåsten samlat kraft. Tänkte vända tillbaka och klä på mig mer, men hoppades på det bästa. Paraplyet slängde jag dock ner i min mummokärra, ifall att..

Hoppade på buss och metro, råkade träffa Linda och minisyster på en busshållplats i Kampen och åkte ner till Kaivaren med buss i deras sällskap. Där mötte vi upp med ett gäng fina flickor.

 Dagens prinsessa fick sin krona.Måttet var kanske inte riktigt perfekt, men den hölls endå på huvudet. Tur!

 Så hoppade vi på vattenbussen som tog oss ut till Rönnskär. Minisyster fick åka båt för första gången.

 Väl framme sken solen. Men det var väääldigt mörka moln. Vi traskade en bit in på ön och hittade en bra plats. Dukade upp. Och dukade ner. Åskan började bullra ovanför oss och regnet vräkte ner.

 Vi skålade under tak vid hamnen.

 och erövrade lusthuset intill då folk gick ner till båten för att åka tillbaka till stan.

 Det började flockas måsar på taket intill. Våra rop och fläktuppvisningar imponerade inte på dem. Så vi slog ihop våra kloka huvud och kom på en bra idé! Riggade alltså upp paraplyn för att skydda all god picnic mat. Ett par modiga flög in genom dörröppningen men flög fort ut igen då vi ropade åt dem. Vi fick äta vår mat helt själva! Jag bidrog med morotskaka, absolut värt det nattliga jobbet!

 Minisyster hängde med.

 och vi hade det riktigt bra till slut på vår alternativa picnicplats! Helt sjukt gott med allt det goda, hade inte ens hunnit äta morgonmål på morgonen.

 Då vi ätit färdigt och solen vågade sig fram igen promenerade vi en bit vidare igen för att spela mölkky. Det var första gången jag provat. Jag var usel, men hade det roligt! Och så råkade vi ha bra tur med Pia, mitt par, för fast vi inte alls träffade nåt i början (berget gjorde sitt då pinnen flög lite hur den ville) råkade vi få silver till slut..

 Så kom det regn igen.
Skyndade ner till lusthuset igen och medan vi väntade på båten kom ett annat gäng med musik under taket och bjöd upp till spontan dans! Härligt! Fast jag nog avböjde, tror jag skolkade från de danstimmarna i skolan..

 Då vi kommit till centrum fick Pia börja samla på pluppar på en bricka. Först fick hon orientera lite.

 och känna igen lite bergsarter.

 Så åkte vi till Håkansåker till ett hem där vi tillbringat många, många nätter i vår ungdom. Där fick hon skriva en sång medan vi väntade på att vissa flitiga tillredde mat som doftade så himmelskt från köket.

 Att få sätta sig vid dukat bord. Det var en tid sedan..

 och maten!

 MATEN!
Helt sjukt gott! All respect till de duktiga planerarna och kockarna! Och alla åt för mycket, så mycket att ingen efterrätt rymdes mer.

 och vi skrattade så tårarna rann tills jag hoppade på sista bussen med Linda och minisyster medan andra ännu fortsatte långt in på natten.

Vilken härlig dag! Tack till alla inblandade, nya fina och gamla vänner. <3