Äh. Så stod där rader med paketbilar. Styvpappans byggmänskompisar. Och packade paketbil efter paketbil med flyttlådor.
Tripps enda vän här på området, på gården. Och det hugger till lite i mitt hjärta då jag vet vad detta betyder för min älskade son. Att han nu blir ensam igen. Ensam och ledsen. Dessutom var han inte ens hemma för att säga farväl.
ÄH!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir så glad för varje kommentar! :)