Den svaga ankmataren

Han var ju så sjuk stackarn, att han inte fick åka med resten av hans gäng, till farföräldrarna på veckoslutet. Då vi endå var tvungna att söka oss till butiken för att köpa lite mat passade jag på att göra nåt, i dagsljus, vi inte gjort på länge.  Mata änder.

Kvak, kvak, kvak hoppade de en och en upp ur dammen vid kyrkan och traskade gungande upp mot oss, lade sig ner (de lugnare typerna) och väntande.

Jag plockade fram brödpåsen med de färdigt smulade brödbitarna.

 och han matade ivrigt hela påsen. Vissa änder är modigare än andra och äter ibland tom. från handen. Idag var de lite blyga och väntade att färgklicken rörde sig lite mer undan. Misstänker att barnen som flockades där innan hade skrämt upp dem lite..

Så stod vi kvar en stund och njöt av att följa med deras vinterliv.  Billig och bra underhållning för barn!

Efteråt gick vi till dagisgården mitt emot vårt hus. Då han orkade be om det. Det kändes redan stort att han orkade tänka på att gunga. Så vi gungade lite, och provade allt som fanns att göra på gården. Tills han själv sade att nu vill han gå hem. Och att han ber om att gå hem från parken betyder att han inte är frisk!

Såg roliga ispelare på vägen. Jämt platta upptill.