Var lite spänd innan. Sku jag orka? Sku nåt krampa? Hade jag det ännu i mig efter en paus på flera månader?!
Inget att oroa sig för! Sprang nog minst sex kilometer, lätt som en plätt! (Nå nej, här överdriver jag starkt!) Mina ben är nog inte gjorda för att springa på asvalt, tror jag. Knät började tom. ömma fast jag hade knäskyddet påspänt. Undrar vad det är som gör att det alltid börjar värka. För det känns ju nog så sjukt bra att tömma sig på fula tankar och instängda känslor, med musiken som rytm i öronen. Andas.
Antar att det hade kännts ännu lite bättre ifall jag hade sprungit ner mot åkrarna där kossorna brukar beta. Men dimman låg så tjock att fegisen helt enkelt inte vågade springa där i mörkret. Vem vet vilka vilddjur som gömmer sig där bakom dimman. Eller en förrymd ko?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Blir så glad för varje kommentar! :)