Jobba eller inte jobba.. Här då, på det roliga, men utmanande jobbet jag fick.
Det blev pannkaka på fredag. En sorgsen och arg liten son på nyss fyllda tre år, som inte kan förstå vaför mamma är i rummet intill, och han inte får gå in till henne. Gråt då vi skiljs åt på gården, eller inomhus. Mammaaaa! Jag hade ju hoppats på det bästa, att han sku ta det bra, som stora förskolepojken. Men han är ju så liten att han själv också ännu kunde vara i lillagruppen där jag håller till. Och han har annors också dragits till deras rum, då det var det rummet vi bekantade oss med då innan sommaren.. Stackars, stackars parveln min. Ja och stackars hjärtat mitt. Sk*t mamma, är jag det då jag utsätter honom för detta?! Blir det bättre med tiden? Kan vi vänta?
På fredag då jag släppte ut allt de de somnat (ja såhär har man ju inte hållt på att gråta på lääänge..) var jag färdig att säga upp mig direkt, är ju på prövotid än. Men så gillar jag ju detta! Gillar stället, personalen och de små. Gillar att jag kan byta kläder och ta hem de mina egna utan att onödig tid tillsammans hassas på bussresor och stress. Lilla, älskade barn, kan du inte försöka förstå?
Tips på nåt vettigt att ta sig till i situationen? Hur man bemöter sitt eget barn i andra gruppen som inte vill gå ut/in då han ser att jag stannar ute/inne med andra små. Fast tror inte egentligen han är svartsjuk på de små, han älskar ju babyn. Men han sku vilja hänga med oss istället helt enkelt, tror det är för hektiskt på hans egen sida. Han hade redan innan börjat tala om att inte gå till dagis om morgnarna, fast det gick så bra i början. Oj suck vilka svårigheter jag satt mig själv i, hade ju hoppats att detta hade varit den ultimata lösningen.
Har inget tips, är nog bara att accpterar. Han har svårt att förstå att du är på jobb, du får nog bara förklara och förkara. För inte ens William vill förstå ibland att pappa är på jobb då han ibland är här hemma. Svårt för dem att förstå vad jobb konkret betyder. Men han vänjer sig nog med tiden, även om det känns svårt. Kram
SvaraRaderaJag funderade också på att ta mitt barn till dagiset där jag jobbar, just för att inte missa en massa gemensam tid på arbetsresor. Men var rädd att det skulle bli alltför svårt för barnet att förstå att jag på dagis inte är bara mamma utan jobbar där, så det blev olika dagis för oss. Har nog många gånger ångrat beslutet då jag tänkt på hur härligt det skulle vara att tillsammans få åka till och från jobbet varje dag och hinna prata en massa på vägen. Men tror ändå för barnets skull, att beslutet med olika dagis var det rätta. Skulle nog kännas ganska hemskt att bara gå förbi sitt barn och säga att nu hinner jag inte ta dig i famn för jag skall gå och leka med andra barn.
SvaraRaderaJa, man får se. Som tur är det ju inte bara där jag ska jobba, är bara tillfälligt tills de får en fast anställd, sen blir det ju mer sporadiskt då jag bara hoppar in vid behov. Idag fick jag endå se då han sov dagssömn, han sov så djupt att jag kunde se efter de lite större som inte sov, utan att han ens märkte att jag var där. Och så hade vi vår första odramatiska åtskiljning då han blev lite bortråddad av roliga saker. Men visst funderar jag om det endå är rättvist. Fast så har det bara gått en vecka, man vet ju inte åt vilket håll det går?! Nu har han nog varit så orolig också om nätterna att jag inte vet.. Stackars lilla gryn. Jag hade bara så gärna fått det att fungera! Man har ju fastnat lite, gillar så mycket hela hänget och feelisen på stället!
SvaraRaderaJag har varit i PRECIS samma situation som du nu är ! Nicholas är ju på samma dagis som jag men i en annan grupp han med ! Förra hösten då vi började var FÖRFÄRLIG han grät, jag grät inombords..Kunde höra de hjärteskärande mamma-ropen från rummet intill, kände mig som en förfärlig skurk. Men det blev bättre dag för dag, vecka för vecka och månad för månad! Jag visste ju att han har det bra med fina pedagoger som tar väl hand om honom. Hemma var han som en igel fasst i mig (också på natten), men ett tu tre hade han accepterat att jag var "på mammas jobb" och han på "Niches jobb"...Nu andra året är det inte minsta problem ; ) Visst undviker jag fortfarande att gå in på hans avdelning mitt på dagen, är han trött så blir han "mammig" och vill ju inte utsätta honom för det ! Kram till dig!
SvaraRaderaMen skönt att höra att man inte åtminstone är enda "själviska" mamman endå! ;) Jag vågar nästan inte skriva det..men knackar i trä och gör det endå.. Det har gått bättre nu! Inte är det tjolahoppsansa om morgonen precis, men han har gått in utan gråt då jag blivit ute nu två gånger och så har vi hälsat på varandra i tamburren/korridoren utan att han sedan sprungit efter mig in på lillasidan. Har försökt "gömma mig" lite så han inte blir utsatt för påminnelsen i onödan,men det känns så befriande efter den förra veckan, detta! Nu är jag nästan ledsen att jag fick ett slutdatum, då den nya ordinerie ska ta över min söta grupp. Har ju blivit lite förtjust i de fina små, vår grupp.. Kommer att bli väldigt ledsamt att lämna dem, men så vet jag att det kommer att kännas bra att vi känner varandra såpass bra sedan då jag FÅR hoppa in då någon blir sjuk eller är borta. Så får mannhoppas att nästa kolleggrupp är lika trevlig de med! Barn är ju alltid det!
SvaraRaderaKram på dig med!