Hur blev jag nu så känslig plötsligt?

Från att ha varit den som aldrig grät har jag det senaste året förvandlats till en riktig lipsill. Som då jag sitter och stryker små kinder och mjuka hår, tittar på långa ögonfransar och runda kinder - och tänker på att vi som nu funnit varandra hamnar skiljas åt imorgon.. Att dessa små som annors också haft en så jobbig och helt fel start på sin dagiskarriär hamnar lita på ÄNNU EN ny människa (ett av barnen har vid detta lag haft fem skötare förutom alla vikarier, som är mååånga, och barnet är två!). Släppa henne inpå, våga lära sig lita och gilla.. Och så den lilla parentesen att jag så älskar dessa små parvlar som så småningom vågat öppna sig för mig, ge små leenden och kramar, visat känslor och frustat av skratt. Aj tusan så det skär i hjärtat och bränner i ögonen, får se hur rödgråten jag är imorgon då..