Tumistid

Vi hade en stund tumistid med Trapp den sjunde. Åkte till ögonläkaren, bara han och jag. Babblade hela vägen i bussarna och i väntrummet. så var det dags för kontrollen. Jag blev tyvärr lite besviken. De brukar vara så härliga, sköterskorna, bra med barn. Nu var det stressigt framåt i programmet och rätt kall stämning i rummet. Höh. Inte berättade hon ens hur synen hade utvecklats, förutom att vi måste fortsätta med täckbehandlingen. Ja och så fick jag veta nåt jag nästan är nöjd att jag inte vetat tidigare. Staden betalar bara ett par glasögon i året. Jag hade levt i tron att man självfallet får ett par nya om de gamla råkar gå sönder, vilket ju ofta är fallet med barn. Men nej sidu, då betalar man själv, fast man sku vara hur fattig. Eller är utan, och alltså halvblind. Fint så, bra tänkt där. Lika bra som att barn över åtta får betala både ögonläkare och glasögon själv. Vilken skolelev sku nu behöva se nåt i skolan?! Misstänker att det finns en hel del störande elever runtom i landet som är jobbiga bara för att de helt enkelt inte ser tillräkligt bra och föräldrarna inte har råd att göra nåt åt saken. Så fel!
Nå han fick alltså sina nya glasögon detta år, för att läkaren glömde bort vår ansökan på förra årets sida. Så det blir ny läkartid först i början av nästa år, han får ju endå inte nya i år. Men detta betydde för Trapps del- inga ögondroppar. Han var nöjd. Men vi hade lovat att han får gå till pappans jobb då inte förskoleläraren tyckte han sku komma till förskolan om han fått dem, man har ju så känsliga ögon då. Men lovat betydde lovat i detta fall, han hade ju väntat så på att få gå och klättra.

Och så hann vi med ett litet cafébesök innan vi åkte iväg. Han har alltid älskat deras ananassaft. Nu blev vi lite ledsna då det bara fanns appelsinsmak. Men gott tyckte han att också det var. Min sötnos!