Om att vara slut som människa

Firade min yngsta, finaste, lilla typ på veckoslutet. Mer om det då jag en dag får sitta en stund, stilla, vid vår dator.. Men det betyder att det inte precis var ett "ladda batterierna" veckoslut.
På måndag fyllde den käraste tre. Det var också första dagen på jobbet. Började ju nu min karriär här i ungarnas dagis, på lillasidan, tills de får en ny heltidsanställd, tror jag.. Följer bara order, heh. 
På tisdag fick jag redan ta han om sex små ett och tvååringar jag knappt lärt mig namnet på, då också den tänkta vikarien henn bli sjuk innan hen hann på jobb.  Kanske möjligtvis den mest hektiska dagen i mitt liv. På kvällen hade jag ännu stämt träff för att hämta loppissaker och vi kom hem just passligt till att laga middag. Ja jag alltså, är ju ensam med dem om kvällarna.. Då den yngsta, som ju sover dagssömn nu igen, somnat vid tio var jag slutkörd som människa. Då fann jag min skatt, pumpan jag så kämpat med hela sommaren, söndersprängd på balkongsgolvet. Och ja, brast ut i bröl. Bröl över livets orättvisor. Hur lite folk uppskattar dagispersonal. Hur lite jag uppskattas hemma. 
Funderade på vilken beslutsfattare som sku gå med på att jobba en dag som jag just varit med om, för den lön vi får. Jag vet svaret. Ingen! Och ingen fattar vilket problem vi har framför oss, med dagvården som den är, och det är så sorligt, så hjärtskärande sorligt. Att vår framtid får ha det som de har om dagarna.
Att de ännu tänker gå och gräva i rätten att få välja själv. Att inte längre få välja att skydda sitt eget barn, som jag gjorde med de mina. Sätt DEM på dagis i en vecka och se vad de tycker sedan. 
Så frustrerad, så ledsen så arg. Så SLUT!
Och nu är det först torsdag. 
Och veckoslutet är ju inte precis batteriladdning nu heller, ska sälja på lopptorg. 

Så. En liten råddig story om min vardag då. Medan jag lyssnar på lugna andetag runtom mig. Dagens enda lugna stund. 

Femtontimmarsdagar. Och tårar.