Hästar och lysande träd

Har varit mycket dåligt med mina vinterförberedelser på palstan i år. Kvällarna är för korta för annat än matlagning och läxläsning, mörkret kryper närmare och närmare inpå om kvällarna och jag har somnat med barnen, njutit av närheten.
Hade tänkt jobba hela förra helgen. Men så blev det bråk om vem som hade rätt att göra sitt på lördag, och en sårad martyrmamma stannade sedan hemma till sist, efter en shoppingtur till Malm (två julklappar är nu iförskaffade, i oktober, whaat?!).  På söndag tog jag endå mig en tur till den höstiga palstan för att intensivjobba efter lite häng med barnen.

Tog en promenad också för har inte hunnit fotografera hösten i år. Men det blev bara bilder på de fina i hagen vid palstorna, tyvärr har många av de finaste träden redan gett upp sin vackraste höstskrud.

Alla kom glatt fram och hälsade men tyvärr ville de endå inte bli strukna av denna hästlängtande hand.

 Älska hästar. De starka kropparna, de mjuka mularna och de snälla ögonen med långa fransar. Doften.

 På palstan blommade ännu rosorna, ringblommorna och bellisarna. Buskblåbären var dock det vackraste denna gång. Borde göra nya risstaket till nästa år, dessa börjar ha kommit till ändan av sin era..Fast vackra är de ju endå. Till för att visa gränser för små barn som inte ser på saker lika som jag.. Som skillnad på rabatt och stig.
Plockade med mig lite av de marktäckande blommorna, de lär kunna överleva också i akvariet, så återkommer kanske med rapport om det då de levt där ett tag.

 De två yngre kom också och åt upp gräslöksbusken och en hel del persilja. Sötaste! Hoppas detta blivit en bra start på deras framtida grönsaksiställning, då de vet varifrån maten kommer, fast de bor i stan. De undrar ju på dagis då min parvel egentligen bara äter det gröna, det som andra petar bort misstänksamt. Annors har han inte ännu anammat Palmias matsedel kan man säga..Och jag förstår honom så väl.

 Plötsligt var det magi längs vägen som leder mot stallet. Träden lyste.

 Träden jag sett bli planterade som små skrangliga babyn,dö ut,planteras om. Det sköttes inte så bra de första omgångarna, men nu är de ju träd redan. Tokigt hur man sett området bli vad det är idag. Tio år nu i början på november. Det är ganska många år det! Själv gillade jag det definitivt bättre förr, med mååånga tusen färre invånare. Men ja, jag är den som hellst sku leva i detdär egna huset med stor tomt och lugn och ro.

Så smög jag efter det vad hästar lämnar efter sig då mörkret lagt sig. Och fick inte ens tulpanlökarna i marken denna omgång, fast jag jobbade i många fler timmar än jag tänkt mig. Jobbet gjorde endå mig gott. Har inte mått bra på sistone, inuti. Nu hade jag röda kinder och gladare hjärta. Det är nog endå ute jag är lyckligast, och ute har jag varit alldeles för lite på sistone!