Årets första tur på isen

Var och kollade vid vår fotbollsplan här en kväll. Den brukar göras om till isplan om vintrarna, men förra året tror jag det var en endaste en gång som pojkarna stod på den, då det ju också var en "dålig" alltså varm vinter. Nu verkade den ha is på sig, så tog hoppfullt de äldre för att prova sina skridskor.

Nope. det var nog inte riktigt vad jag tänkt mig. Delar av isen var sådan att man kunde glida fram på den, försiktigt. För det låg sand här och där (mest överallt), stora gropar och nästan bara fläckar. Men ungarna gillade det!

Tripp fick konstskridskor i år. Hockey har verkligen aldrig varit hans grej och jag tänkte att detta kunde vara mer passande för honom som gillar att göra tricks med sin scoot. Hopp och piruetter, så mycket mer han!Och det var det ju! Vad härligt att se en glädje i ögonen, äntligen en vintersport han verkar gilla! Nu är han bara orolig över hans fjantar till klasskamrater, de som ofta har att påpeka då han vågar vara sig själv och gilla saker för att han verkligen gillar dem, och inte bara för att det är "in". Så jobbigt! Klarar han av att stå emot trycket, den enda på klassen, av pojkarna då, som inte kommer att spela hockey på gympatimmarna. Jag hoppas så de fattar att man kan välja fritt! Sku ju ha sådan lust att komma och hålla tal, men hoppas bara han vågar stå på sig! Och inte låter sig avskräckas! Jag är ju så stolt! Nu är jag bara på jakt efter konstskridskor också till den yngre, tror nog det är bättre att skrinna med, redan för fötterna och vristerna.. 

Den yngsta fick inte komma med. Han blev nämnligen sjuk igen. En natt fick vi igen höra det hemska skällandet, och märka att ungen än en gång inte får in luft. Nå, nu tog vi det lugnt, och kunde ju då direkt lugna honom också. Började dra fram varma kläder och filtar och satt sedan där i över en halv timme med den väsande, tungt andandes, lilla i famnen. Hade grannarna hört oss hade de nog undrat. Fyratiden, mitt i natten, sitter det en liten och babblar med hes röst om dittan och dattan. Sötnosen. Det var sist och slutligen rätt mysigt. Och då de lättat lite hade sambon hunnit ta fram den kalla ångmaskinen som sedan puttrade där varje natt en tid.  Fem dagar var han nu sjuk igen. Men med en mycket, mycket grymmare hosta nu än förra gången. Hostan som ju svärföräldrarna fick då kring jul, som man bara tänker storkna av.. En månad drog hon med den, svärmor. Stackarn!