fredag 22 april 2016

Evighetslistan

Jag brukar inte nappa på dessa. Men nu var ju frågorna Linn ställde rätt intressanta, så passar på att svara denna gång.

Evighetslistan- var så goda!



1. Så här tänker jag kring vacciner: 
Vacciner överlag har väl varit väldigt bra och viktigt för människornas överlevnad. Men vi  har lämnat bort en del nya, inte tillräkligt forskade och sådant man klarar sig utan. Man får och ska tänka lite själv också, tycker jag, tror inte på allt "de vise läkarna" säger mer.. 

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här:
Var och en med sitt. Men nog är det sorligt att det krävs sådant för att man ens ska kunna tänka tanken att älska sig själv. Har nog en förkärlek för naturligt själv,överlag.. 

3. Min sanna åsikt om muminmuggar:
Fattade inte alls dem förr, men efter att ha mjukats upp ett antal år då barnen fick av dem i gåvor, så gillar jag (de fina) nuförtiden och har just köpt mina första egna (på loppis) här för en tid sedan.De är utmärkta på släktfester då alla har en egen de känner igen. 

4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag:
Ska-nej? Men kan- jo. Våra har varit det sedan början. Försöker tänka igenom det jag ger ut om dem och inte för nolo/avskalade bilder. Men nja, tror nog inte de tar skada av det, ens i framtiden. De äldre frågar man ju redan en del av, vad man får och inte får sätta ut på nätet. 

5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag:
Feminist, inte helt säker. Men jobbar både hemma, på mitt jobb (dagis) och bland bekanta och inte så bekanta med att tala om jämnställdhet och slopa könsförutfattade meningar.

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar:
Det är ju prima om bloggaren får ut nåt positivt av det!

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder:
Jag tycker pojkar SKA ha rosa kläder ibland, om de vill. Som små ännu mer, för att folk ska vänja sig vid det i tid, att de har en snopp trots färgen på blusen.. Våra tre har haft tunikor, i alla de färger, kjolar och glittriga smycken. Allt de velat klä sig i. Tycker det är så himla sorligt att folk än idag lär sina barn skräp om vad pojkar/flickor får eller inte får använda/äga då de är av ett visst kön. Mina barn vet att färgerna är allas. Men nog har de också blivit retade. Det äldsta barnet har dock kunnat svara på tal, det yngsta igen har nu skuffats in i sin trånga vrå av andra barn som någonstans lärt sig om flick-och pojkfärger. SÅ ONÖDIGT tjafs!  

8. Dop eller namnfest - vad väljer jag?
Vi hade dop med första, kände lite dåligt samvete för det efteråt då inte vi var troende. Skrev ut oss ur kyrkan och hade jätte mysiga och mer "egna" namnfester för de två följande. Det är ju barnet vi välkomnar, ger hen namn. Vi behöver inte blanda in kyrkan i det om inte man är en sann troende! 

9. Bloggska - är det ett viktigt språk?
Tror man klarar sig utan att kunna det.

10. Den berömda bloggfasaden - ska man visa allt i bloggen?
Nej. Men vill man ha en personlig blogg behöver man kanske visa upp lite olika sidor av sig, jag fastnar mest för de lite mer ärliga själv.. 

söndag 10 april 2016

En påsk

I år hade jag inte ork att pyssla tusen kort, inte ens fast jag "bara" var hemma. Pyssel har inte precis varit i tankarna då smärtan tagit upp så mycket av tankeverksamheten de senaste månaderna.

Men vi hittade ur-gulliga kort, och Trull fick välja vilka som sku få vilka kort. 
Så följde han noggrannt med att de landade där i lådan!

 Några fina tuppar gjorde vi med honom. Av den sötaste sorten, handmärken jag märkt att betyder så mycket för mig. Nu har ju tex. Tripp redan lika stor hand som jag, nästan. Då är det så fint att kunna titta på hans pytte-avtryck.


Så gott folk, ta hand- och fotavtryck av era småttingar, om ni är lika nostalgiskt lagda som jag.


Fick ju pappa på besök innan påsk, och tänkte att jag för första gången någonsin gör en påskkaka. Så kollade nåt recept på kvargkaka och modifierade det till glutenfritt så sambon också kunde äta av den och bytte ut aprikoserna till päron på Trulls begäran.

Tyckte själv den blev helt god, med min kära yngsta i barnaskaran meddelade vänligt men bestämt att "-den är lite för stark i smaken, det kommer tårar i ögonen..". De andra åt nu upp sina bitar, men ville inte ha mer.
Så åkte de iväg till sina farföräldrar på långfredagen, och jag gick på "lunch" till min moster, tillsammans med största delen av klanen. En lunch som räckte till sent på kvällen, heh. Men jag hade valt att gå ensam just därför att jag vet att de brukar ta sin stund, våra samlingar. Och dessutom hade jag lite planerat att umgås med pojkarnas nykläckta småkusin. Det fick jag, och var så lycklig med en liten i famnen. Att de kan vara så sljuvliga, dessa små människor. Små, hjälplösa men bestämda. 
Tänk att man haft privilegiet att få leva i symbios med tre sådanahär minityper. Tänk att den äldsta minitypen fyller tretton i år. 
Ja ibland saknar jag nog.. men förnuftet har blivit starkare, och kroppen får inte mera av skrikanfallen efter fler. Kanske det bara räcker med att få sköta om andras små. Och detta är en speciellt fin en!  
För första gången sedan julen åkte också jag till Esbo dagen efter, för att hänga med sambons familj.  Gör ju det sjukt sällan. A- ryms inte in i bilen då de hämtar oss, B- vill ju göra saker man inte kan göra då barnen avbryter en hela tiden. Men nu har jag fått vila rätt mycket och kände att lite omväxling kunde sitta bra. 

 Hittade de yngre vid bordet, där de lär ha suttit i säkert fem timmar och ritat tillsammans, utan gräl. Det är sådana stunder man ska ta vara på och rama in i sitt minne. Älsakr att svärmor har samlat på alla påskkort vi skickat dem, och hade dem alla framme på bordet då vi var där.
 Tog det mycket lugnt. Kände ett sting av dåligt samvete då inte jag kunde hjälpa till i deras remppaprojekt, men så var det nu denna gång. Kan ju inte alls anstränga skuldran.


I nåt skede försvann alltid nåt barn, och rätt ofta hittade vi ett eller två, eller tom. tre i ett stort klädskåp.

 Så kom tuppen och lade ägg på natten. Tuppen blev en ny bekantskap för mig då jag träffade sambon i tiderna. Hos oss var det alltid påskharen som gömde ägg.

 Till skogen gick vi alla dagar, den ligger ju bakom deras hus! Trull lagade en koja tillsammans med hans pappa och var så stolt och glad.
 och visst var det en fin en, i den mossbeklädda skogen.
En avkopplande och bra påsk, med många fina typer!

fredag 8 april 2016

Pojken som talade med fåglar

För att fördriva tiden här under dagarna har vi hälsat på änderna i dammen nära oss rätt så ofta. De är ju för fina både enligt mor och son..

Då man närmar sig hoppar de upp från vattnet och vankar fram till en med hård fart.
'Många, många fina änder. Och mitt bland den en Kricka. Eller Tavi på finska, som vi först lärde oss, så just denna har vi kallat för Tavi. Vår kompis. Kompisen som visst tappade bort hans egna vänner i höstas då han borde ha flugit iväg. Så han joinade dessa lite större i dammen och övervintrade här. I början var han rätt blyg och försiktig av sig. 

"Tavi" blev han absoluta favorit och blicken letar alltid genast efter den lilla vackra med underbart blåsljud, som också var orsaken varför jag först märkte honom. 

 Nuförtiden är han lika tuff, om inte tuffare än de andra. Springer fram och hoppas på nåt gott.
Fast den lilla, som kunde hänga med fåglarna mest hela dagen, får nog bara vissa morska honor att äta från handen. O lyckan då!
Tycker det är så avslappnande och fint att stå där och följa med deras liv, och den lilla som talar med dem, smyger omkring och är helt förtrollad av dem. Det är inte mycket det behövs.




torsdag 7 april 2016

En tillbakablick


 

Det blev vår i Mars. Med små små brännässlor som stack upp genom snön vid dagis. Det såg vi en av de få dagarna vi var där. Hade mer och mer ont i skuldran och var sjukskriven nästan hela månaden. Såklart hade jag ju minstingen hemma då också. Inte vill han ju gå till dagis om jag är hemma, och ser verkligen ingen idé i att belasta varken honom eller dagiset med det då jag inte är på jobb under dagarna.
Det stack fram tussilagon vid dikeskanten (16.3)
Trapp var på kalas till megazone igen och fick gå på 65-årskalas efter det. Lite tråkigt utan syskonen.Och inget kamerahumör.

Pojkarnas småkusin, första på min sida av släkten, föddes äntligen! En liten flicka vi fick hälsa på redan på BB. Oj underbara varelse! Är nog så svag för babyn fast det kanske räcker med egna nu.. 
 Vi började förbereda oss inför påsken. Hämtade videkvistar vid åkrarna.
och dekorerade dem. Igen var det främst barnen som prydde, superduktigt! 
 Fina blev de också!
 Så gick jag runt tillsammans med dem på palmsöndagen, "virvon varvon".. Blev så glad över att stora Tripp ännu kom med oss och coolt påskade också fast bekanta öppnade till dem.
En liten hittade på program då han var här med mig under dagarna. Många kojor har byggts. De tyckte alla detta kunde bli en permanent del av vår vardagsrumsinredning. En spelkoja, superpraktiskt!
 Pappa var på besök, så åkte han igen till Afrika.  Trull hade pysslat ett fint påskkort till honom och gruppbilden blev som den blev, som vanligt..
Då han hade gått plingade det plötsligt på dörren. Hjälp, vem är det? Det var min kompis, som jag inte träffat på flera år (är en usel vän!). Hon hade varit och sälja av hennes konstverk här i trakten och tänkte komma och överraska mig på vägen. Så vi satt och pratade i några timmar och jag fick en hög av hennes plancher, kort och en färgläggningsbok hon gjort. Salla målar stora, färggranna målningar på husväggar och liknande (med lov!). Mera färg åt folket! Vad jag blev glad över den överraskningen! 
 Så tog vi fram lilla cykeln och började öva igen
cyklade till palstan för att se om där redan fanns liv. Åtminstone hade zucculenterna kommit fram.
Efter det såg vi en underbar häst. Den spurtade omkring, hoppade och slog bakut, en lång stund. Så kom den för att hälsa. Tänk vad fint att få följa med dessa stiliga djur såhär nära hemmet!
Trapp hade en kompis hemma på hans namnsdag. En kompis med samma smak. Så söta!
 Och här i början av veckan hälsade vi på lilla småkusinen och fick se min kusins fina, ljusa hem!
Trull är helt såld och sku gärna hänga med lilla småkusinen mest hela tiden. Så gulligt att följa med hur försiktigt han rör på henne och tittar på de små kroppsdelarna. 













onsdag 9 mars 2016

Vattenvärlden

Såhär ser det ut i akvariet nu. 

Blev positivt överraskad på FB i akvariegruppen då just denna bild fick så massor med fina kommentarer. Jag gillar ju den färgsprakande vattenvärlden så mycket själv. Fast det krävs en hel del jobb och tålamod att hålla den i skick. 
 Kom hem med tio nya, små blåa tetror, efter att bilden togs. Nu lyser de ännu finare! Men oj så svåra att fånga på en ordentlig bild, de är så små och kvicka.

"Fjärilarna" däremot, de är så tama och kommer ju intill glaset så fort de ser rörelse utanför glaset.
Snyggingarna
 Ja, många timmar orkar man nog sitta här och bara titta och följa med. Till exampel denna äldre dams eleka beteende mot den yngre som är i vänstra hörnet. Att hon orkar jaga bort henne från matplatsen. Gång efter gång efter gång..


måndag 7 mars 2016

Jag och min trädgård i tidningen..

I slutet på Januari kom den ut, intervjun med mig om min koloniträdgård, i områdets egen tidning. Spännande att läsa vad man sagt, i en riktig papperstidning! Jag hade ju kunnat babbla på hur mycket som helst, men redan nu fick jag nästan ett helt uppslag. Lite stolt är man ju nog, det måste jag ju erkänna. Satsar ju på min trädgård, med hela hjärtat, och är glad att också någon annan uppskattar det vackra jag tycker så mycket om. Fast bilden som hade tagits, togs tydligen just innan jag hade klippt gräset på gångarna, sådant kan man känna sig lite störd över då man brukar vara noggrann med att hålla det kortklippt och fint. Heh.

Fick inte screenshottat på nåt vettigt sätt,så det blev lite hackiga bitar, men man kan läsa hela artikeln, ja hela tidningen HÄR, men behöver visst ha dropbox.










 O tänk, snart får man börja igen! De första små plantorna växer ju redan vid fönstret..

söndag 6 mars 2016

Sportlov, djur och sorg.

Jag hade några dagar sportlov med barnen. De hälsade först på hos farföräldrarna och så hade vi slappa dagar här hemma medan sambon jobbade. Tog dem på en liten utfärd upp på närmaste berget, det tog ju flera timmar att ta sig dit då vattnet var framme i ån.. 
 Någon hade gjort en snygg gubbe på ängen!
 och kakaon smakade då vi kom fram!
 På min sista semesterdag körde mamma oss till Fallkulla , det var första gången vi var där. Så mysigt det var, med underbart snälla djur som riktigt såg ut att njuta av uppmärksamheten de fick! Alla såg välmående ut och tror inte många djur blir så väl omskötta som dessa!
 Kor är nog bara för fina! Denna var ännu sjukt len och hade inget emot att man krafsade både en och två gånger.. Jag sku bra kunna ha några egna, om man bara hade möjlighet till det.
Ute hittade vi ännu lite hästar och ponnyn. Trapp och Trull for omkring tillsammans och det var idylliskt, mitt bland alla hus som omringar den stora gården.
Kan verkligen rekommendera stället för alla små (och större) djurvänner. Det är väl en ungdomsgård också, och ungdomarna får då sköta om djuren. Härligt! Trull älskade vårt besök, men var väldigt besviken då inte vi kunde ta med oss den stora gårdskatten i bilen.

 Så blev det lite jobb mellan varven, innan det var dags för veckoslut igen.

Fredag kväll- skidkväll, för Trull och mig. Trapp sprang bredvid. Kände mig sjuk redan under dagen, och sa också på jobbet att jag säkert hade haft feber om inte jag sku äta så mycket smärtstillande. Och ser man på, då vi kom in efter vår lilla skidtur hade jag ju 38.5, jag som aldrig har feber! Nu fick jag riktigt känna av frossa och allt. Lite omväxling.
 På söndag testade jag mina gränser igen. Skulle jag orka på jobb följande dag? Svaret blev nej, då febern steg igen. Men vi fick åtminstone en gemensam stund på lovet! En fin liten promenad i solnedgången, till berget en bit från oss,med fin utsikt och en grymt farlig peffisbacke mellan stupen och träden.
 Mina finaste kollar på peffisåk från sambons telefon.
 och jag hade förberett mig med att steka plättar för första gången på evigheter. Vad gott de smakade ute! Fast minstingen vägrade plättar, han är nog konstig han. Snön var godare. Fniss.
Den 27 februari kom också dagen vi tyvärr vetat om att var på väg i flera år nu. Min kära Grand-père somnade in, 94 år gammal. Men nästan fem år orkade han kämpa med sina sjukor, och denna stora man lämnade många sörjande efter sig, och en by är nu utan sin maskot. Tu me manques! 
 Jag hade ju inte träffat honom sedan Tripp var liten, har inte haft råd att åka ner på elva år. Men nu, nu gror en förhoppning om att kanske kunna resa ner med hela familjen till min kära by i Aveyron. Byn där jag kunde varje gata, varje skrymsle, varje vrå utantill då jag var barn. Min paralellvärld. Som nu ändrats, mina vänner känner jag ej längre och det har byggts en massa nytt. Men endå, endå skulle jag villa visa dem det, stället som varit mig så kärt. Och kvinnan som varit mig så kär, min Grand-mère! Som jag nu önskar styrka att orka genom denna tunga tid, ja all styrka i världen! För jag kan inte ens föreställa mig hur det är att bli över 90, och plötsligt, efter ett liv där man alltid varit den som skött om någon, i ett stort hus, plötsligt vara ensam i tystnaden..