lördag 31 januari 2015

En isfylld vecka

Denna vecka stod jag på isen tre gånger. På "riktig" is alltså. Annors har det ju nog också varit som att gå på knottrig skridskobana hela tiden, tog tom. och lade nubbar under skorna så jag inte sku flyga fler gånger (har nu lyckats redan två gånger då jag velat springa mot bussen..).

Första gången var på tisdagen då jag lovat att Trull sku få prova hans nya skridskor. Då hade jag haft öppningen av dagis och vi hade redan hunnit in till stan och hälsat på farmor och varit på fiskuppköp till Helsingin akvaariokeskus (rekommenderar!). Hemma blev det gräl med en som ansåg att det är totalt onödigt att läsa till prov, så det stackars barnet fick inte komma med.. Någon gräns måste man väl få dra?!

Det blev snöstorm och blåste nåt förskräckligt, så var inte länge på isen. Men åtminstone fick ha ta sina första stapplande steg. Förra gången vi var in till stan för att skrinna höll jag ju hela tiden i honom. Nu gick han framåt en bit, men då han föll gav han upp. Inte fattade han riktigt än hur han sku ta sig upp och for omkring som en skalbagge på rygg.. Då hjälpte brodern och skrinnade efter en kälke att luta på.

 Det var bara så mycket snö på isen, att han fick ploga sig fram. O andra sidan var det ju en långsam och trygg start på så vis. Glad var han åtminstone och hade nog inte velat sluta om inte han måstat. Trapps skridskor däremot verkar inte vara bra för hans fot. Han hade varit och skrinnat med klassen dagen innan och kunde nu knatts sätta skridskon på utan att jämra sig. De verkar vara för hårda vid "knölen" på sidan, borde kanske spana efter nåt annat par nu, om det tänker fortsätta att vara någon is (ser ju inte bara lite dåligt ut just nu med värmen och regnet, buuu!!).

Följande dag hade jag lovat Tripp att han sku få gå och öva sig. Så vi gick. Sent på kvällen, efter middagen, och efter att ha velat hit och dit. Det regnade ju! Men vi fick tillslut medlurat också de yngre med lite nya vinterleksaker jag hittade på hyllan då jag städade förra helgen, backhopparen från tidigare år,De hade det riktigt roligt där i de plogade högarna, fast det var helt hemsk blåst igen..
 Tripp börjar vara bra på de nya skrinnarna, har helt fattat hur man gör med piggarna. Så glad att han äntligen också gillar att gå ut och göra nåt på vintern! Fast du milde så jag är rädd. Han och piggar, det kan nog gå dåligt än.. Han har så himla hård fart hela tiden, och så är vår is i så uruselt skick med sand och gropar om vartannat. Flera gånger trodde han att vristen vrickades.
 Dessa kröp istället omkring på vattenbanan och sköt iväg backhopparna på isen så Tripp sedan kunde skicka tillbaka dem till dom. En rolig lek.
Så hem igen, en kopp varm kakao och i säng.

På torsdag var det sedan dags för mig att gå och skrinna med dagisbarnen. Aningen bättre is där, då det är en konstis. Roligt att ha hittat tillbaka till denna roliga gren, efter sååå många års paus! Nu insåg jag bara att jag nog måste vässa mina skridskor, de hade ju inget fäste på den bra isen.


torsdag 29 januari 2015

Akvarieutställningen på Kabelfabriken

Helsingfors akvariesällskap firade 70-årsjubilé med en akvarieutställning på 70 akvarier här förra veckan. Vilken insats! En hel massa folk har jobbat med det länge, det går inte sådär bara att lägga upp ett sådanthär projekt. Hämtat egna akvarier och fiskar, släpat sand och rötter och ruckat på vattenkemin. Genast då jag råkade få höra om det bestämde jag mig för att gå, och gissade att åtminstone någon av barnen säkert valde att komma med. Så blev det ju. Trull väntade på det ! Men så blev han ju sjuk helgen då det drog igång och under en vanlig arbetsvecka kan inte vi tänka oss att åka in till stan och gå på utställningar.. Men så blev det veckoslut igen. På lördag sku vi gå! Men nej, det gjorde vi inte. Dagen började SÅ uselt att jag till slut crashade en stund. Dessutom ser här ju alltid så hemskt ut på veckosluten, efter hela veckan av liv utan att hinna städa, att jag inte kunde tänka mig att gå ut innan det var fixat. Så vi skjöt upp det till sista dagen av utställningen, söndag. Då tog jag de två yngre med mig och åkte iväg mot stan. Nu sku vi se på fiskar!

I alla de former och färger. Stora som små. Platta och runda.

Dessa är ju nog bara så fina, då det blå ser ut att lysa.. De är väl bara inte de helt lättaste att få att trivas och må bra, kan vara rätt skygga också. Men det var inte dessa.
 Trull såg ut att bonda med denna.
Trapp hade med sig hans telefon, som ju har en ok kamera. Han hade lovat sin far att ta bilder på utställningen och höll verkligen sitt löfte! 
 Han var nog också imponerad av alla de fina!
Det var inte bara fiskarna som var stora.. Vissa akvarier hade nog dugit mer än väl om man bara hade haft utrymme att ha dem på. De flesta var dessutom till salu för struntsummor då utställningen tog slut.

 Det fanns akvarier byggda i torktumlare och tv:n tex.
I tv:n bodde denna färggranna herre.
De hade satsat på att inreda, fast det ju inte är helt lätt att starta ett akvarieum sådär snabbt som dessa måstat göra. Detta var inrett med Arieltema. Sjöjungfrun, skattkista och pärlor.

Det fanns två paludarier, med grodor i. Fick habegär. 
 Denna sympatiska figur fick också hjärtat att smälta. Liejuryömiä (fritt översatt slamkrypare). De behöver inte så mycket vatten, och ska ha ordentligt med landytor. Så himla söta!
 Dessa "abborrar"  var ju bara otroliga!
 Men det som fick oss att stanna längst på plats, var nog detta havsakvarium. Så fint med sina "två våningar"! Så mycket att se, så magiskt!
 Koraller och färgranna fiskar, jag kunde nog inte annat är njuta!
 Och så små akvarier med små räkor och blåa minitetror. Tyckte de var fina, fast hopplösa att få på bild då den yngsta ville gå vidare, vidare. På tisdag då vi gick till en akvariebutik som ligger i närheten av stället där utställningen hölls, råkade vi dessutom köpa av just dessa små blåneontetror hem till oss. Modiga och vackra!


Det fanns också hajar, krabbor, kräftor, en hummer, snäckor och en massa annat att titta på! Så värt det sjuttiga priset och den långa resan! Nu är det då bara att vänta på nästa utställing (lär ordans med tio års mellanrum).




onsdag 28 januari 2015

Årets första tur på isen

Var och kollade vid vår fotbollsplan här en kväll. Den brukar göras om till isplan om vintrarna, men förra året tror jag det var en endaste en gång som pojkarna stod på den, då det ju också var en "dålig" alltså varm vinter. Nu verkade den ha is på sig, så tog hoppfullt de äldre för att prova sina skridskor.

Nope. det var nog inte riktigt vad jag tänkt mig. Delar av isen var sådan att man kunde glida fram på den, försiktigt. För det låg sand här och där (mest överallt), stora gropar och nästan bara fläckar. Men ungarna gillade det!
Tripp fick konstskridskor i år. Hockey har verkligen aldrig varit hans grej och jag tänkte att detta kunde vara mer passande för honom som gillar att göra tricks med sin scoot. Hopp och piruetter, mycket mer han!Och det var det ju! Vad härligt att se en glädje i ögonen, äntligen en vintersport han verkar gilla! Nu är han bara orolig över hans fjantar till klasskamrater, de som ofta har att påpeka då han vågar vara sig själv och gilla saker för att han verkligen gillar dem, och inte bara för att det är "in". Så jobbigt! Klarar han av att stå emot trycket, den enda på klassen, av pojkarna då, som inte kommer att spela hockey på gympatimmarna. Jag hoppas de fattar att man kan välja fritt! Sku ju ha sådan lust att komma och hålla tal, men hoppas bara han vågar stå på sig! Och inte låter sig avskräckas! Jag är ju så stolt! Nu är jag bara på jakt efter konstskridskor också till den yngre, tror nog det är bättre att skrinna med, redan för fötterna och vristerna.. 

Den yngsta fick inte komma med. Han blev nämnligen sjuk igen. En natt fick vi igen höra det hemska skällandet, och märka att ungen än en gång inte får in luft. Nå, nu tog vi det lugnt, och kunde ju då direkt lugna honom också. Började dra fram varma kläder och filtar och satt sedan där i över en halv timme med den väsande, tungt andandes, lilla i famnen. Hade grannarna hört oss hade de nog undrat. Fyratiden, mitt i natten, sitter det en liten och babblar med hes röst om dittan och dattan. Sötnosen. Det var sist och slutligen rätt mysigt. Och då de lättat lite hade sambon hunnit ta fram den kalla ångmaskinen som sedan puttrade där varje natt en tid.  Fem dagar var han nu sjuk igen. Men med en mycket, mycket grymmare hosta nu än förra gången. Hostan som ju svärföräldrarna fick då kring jul, som man bara tänker storkna av.. En månad drog hon med den, svärmor. Stackarn! 


Namnsdagsfirande..

Han hade väntat på sin namnsdag, han som heter Anton i andra namn. Förra året missade jag ju den men räddade lite med våffelkalas då vi hade förskolenallen Elvira på besök. Nu hade jag ringat in dagen i kalendern och både han och jag kom väl ihåg den. Han hade lite missförstått och väntade sig fest, med gäster, men lite firande tillsammans med familjen tycker jag nog redan är bra.

Det blev tom. paket! En fin liten bit till hans nominationsmycke, en sköldpadda, ett av favoritdjuren (just nu).
 Som gäst hade vi den äckliga hunden som han älskar. En pruttande och rapande hund som har ett alldeles förfärligt oväsen. Hans val för julklappspengar och presentkort. Underbart. Hatar den kanske, fast jag inte brukar hata.
Och för att nu ha en liten namnsdagstradition, firade vi med våfflor. Enkelt, snabbt och gott! Tror namnsdagsfiraren var riktigt nöjd till sist.

tisdag 20 januari 2015

Det var snö

Det var ju snö för en vecka sedan. Var

Man kunde klättra på högar, nästan i dagsljus, då jag hade några morgonturer. 
 Man kunde ge sig ut på skidtur i skymingen. Värmde kakaon, gick igenom utrustningen och fick dem utlockade. Denna gång var det dags för den lilla att åka själv. Han var så underbart förväntansfull. Och då han fick skidorna på fötterna åkte han bara iväg. Då han fattat vad de två sträcken var till för (vadå, spåren? Vad är spåren?!) gick det jättefint!
 Visst föll han, många gånger, kanske delvis för att han drogs med i skidtävlingar med en viss mycket tävlingsinriktad (SUCK!) sjuåring, men steg så raskt upp varje gång! Bara glada miner! Han vågade också åka nerför i den lilla backen bredvid palstan! Jag var så stolt och glad!
 För Trapp gick det också mycket, mycket, bättre än sist. Vi fick nämnligen köpa ett par passligare skidskor av min vän senast vi sågs, och det inverkade självklart massor! Jag visste ju att han kunde bättre än det gick sist med de för stora skorna! Trapp är ju duktig från förr, men hans bindning bråkade lite väl mycket för en sen kväll. Tror nästan han sku behöva nya skidor, dessa är rätt antika..

Då vi åkt tillräkligt länge var det dags för det som hör till. Kakao och kex.
Och då vi kom hem var jag mycket nöjd. Röda kinder och gott humör. Den lilla hade orkat skida säkert över två kilometer och hade gärna också fortsatt om inte sovtiden hade knackat oss på axeln. 

Sen smalt det ju bort igen. Suck och stön! Oo så jag hoppas det kommer med snö, så man kunde njuta av lite skönt uteliv igen! För det är ju helt fantastiskt att bo i Helsingfors och kunna spänna fast skidorna utanför ytterdörren och glida iväg mot åker och skog! 

söndag 18 januari 2015

Att känna euforin

Det har ju varit sjuklingstider här. Snö, is, och ösregn om vartannat dessutom. Mina icebugs är på villovägar och mina vanliga vinterskor håller mig inte upprätt. Att sporta har alltså inte varit på tapeten. Och det känns. Både i stramande kläder och stramande humör..
Förra söndagen, då vi varit hos systra min, tänkte jag slå till. Det låg ju kanske tillräkligt med snö på marken för att man skulle kunna ta sig fram på skidor.. Jag sku prova!
Det hann bli sent innan jag kom iväg. Mörkret låg över åkrarna och snön yrde i den iskalla stormen. Drog mössan djupare över öronen och skyndade mig var gång vantarna måste av, man förfrös sig fort om man stannade.
Satte igång. Ställvis var det knappt snö på marken och ställvis var det långt upp på smalbenet. Inga spår fanns från förr och för varje varv jag skidade runt åkern, i takt med min musik, fick jag göra nya. Det blåser ju som i Sahara här då det är öppet ner mot havet.. Nya snövallar skapades hela tiden. Plumsade och halkade om vartannat (kommer väl aldrig att lyckas helt med vallningen). Men jösses så skönt det var. Att få kämpa och flåsa. Röra på sig för fullt. Hade aldrig velat sluta, men klockan hann bli över tolv innan jag kände att jag måste tillbaka hemåt för att gå på jobb till efter sju följande (nå samma..) morgon..
Det var länge sedan ögonen gnistrade då jag rörde på mig. Nu gråter jag inombords då jag ser ut genom fönstret. Svart och grått, is och vått. Jag vill ha gnistrande snö och härliga spår att glida fram på, ensam i kvällens sken, med musiken i öronen. Please!

fredag 16 januari 2015

Det sista julfirandet

Min lillasyster var ju utomlands, i varma och spännande, Afrika, på julen. Så hon åt struts på julafton, istället för pappas goda kalkon. Påstod att detta misstag inte kommer att hända på nytt, men jag tvivlar, resan verkade rätt fantastisk..
Nu är hon då tillbaka. Och ville fira lite jul. Eller ja, träffa lite släkt. Så hon ordnade glöggparty. Vi gick såklart, för innan jul hade vi för mycket för att orka och hinna med träffar.

Det var hemskt väder då vi åkte iväg. Kallt som i Sibirien med vind som tänkte ta mitt minsta barn ifrån mig, då vi kämpade uppför gator i centrum, efter buss,metro och spårvagnsfärd. Ibland vore det bra med bil, som sagt. Som då det tar över en timme att bara komma till en syster som bor typ 15 kilometer längre bort..

Vi kom fram och var varmt välkomnade. Glöggen satt bra!

Maten var också bra. Gott och lite nytt. Den vita mattan under mina kära barn skrämde mig lite, men systra min sa att den sväljer rosk och tex. rödvin väldigt bra, så kunde nästan slappna av, fast en pizzabit föll upp och ner på den. Tripps favoritstrumpor passade väl in i temat Afrika.
 Tre energiska barn och en tvårummare med släkt, ja, det gick bättre än jag hade hoppats! Men deta fasansfulla mörker gör ju att man inte får bilder på de som aldrig sitter still. Den sura minen har inget med nåt att göra, han har bara en retsticka till bror ibland. Gillar tavlan i bakgrunden, synd att inte texten heller riktigt syns så bra. Och tänk att man inte längre behöver stressa ihjäl sig om man går på fest där det brinner levande ljus, vilken milstolpe alltså!!
 Min fina syster var brun och glad. Busade med barn och tränade med små.Hon fick också öppna sina julklappar framför oss alla. Heh. Roligt var det att se både henne och resten av släkten, det blev ju lite kort på annandag pga. kalaset vi sku på då.


måndag 12 januari 2015

Trettondagen - att äta upp julen

Nu hade dagen kommit. Sista lediga dagen. Dagen de fruktat för, men samtidigt första gångern ever som Tripp sade att han nästan väntar på att se hans vänner. Ingen har någonsin tidigare väntat på att dagis/förskolan/skolan ska börja..

Nu var det då också dags att börja riva det stora pepparkakshuset!

(PS, ooh så fina blommor på bilden!)

 Vi samlades kring bordet och de startade med smulorna.. Plockade ut ljusslingan och funderade var vi sku börja..

 Och så fick de slå, från minsta till största.

 Och så fick den stora och förståndiga äran att börja dela ut, jämt, på var sin tallrik. Det smakade och huset minskade i storlek.
Tack för det, huset! Du spred doft i lägenheten, varje gång man gick förbi, och har varit en glädje för ögonen. Men ännu bättre tyckte vissa du var i magen. Det var definitivt, än en gång, värt jobbet, de fula orden och blåsorna på fingrarna! Men nästa år ska det rymmas in på hyllan i skåpet! Heh.

söndag 11 januari 2015

Kallt men fint

Trettondagen här i södern var en av de kallare dagarna. Men ut måste vi gå med ungarna, de gick ju i taket av nervositet inför lovets slut.. Det var inte precis glada miner då jag försökte få ut dem, så hittade på att vi sku kunna se hur såpbubblorna reagerar på kölden, och desstuom sku bara de som hade varit ute få plundra pepparkakshuset.

Vi styrde kosan mot parken, det trygga, vanliga. Inte så många andra där precis..
De hade dekorerat parken så fint i år igen. I träden hängde dekorationer som glimmade i kvällens blå sken.
Vi tog fram bubblorna och satt igång.
 De frös inte riktigt i luften, så de äldre lämnade bollarna på pinnen, där de sedan fort frös. Intressant att studera!
Fast då jag blåste uppåt, då hann en del stelna, spricka och singla ner som snöflingor istället. Fint! 
 Meditativt och vackert. Som tur går de ännu alla med på att blåsa med sin mamma..
 Så härjade vi på en stund. Tills kinderna var röda och fingrarna kalla. Man är ju inte van med kyla längre, då det bara växlar och är riktigt blä vinter för det mesta.. Frågade dem då vi kom hem om det nu var så himla tråkigt sist och slutligen, och fick tom. tack för att jag kom på att tvinga dem. Hih.

lördag 10 januari 2015

Sista besöket för lovet..

Det blev att hälsa på hos mamma på måndag. Vi ville ju se också hennes julgran och den lilla lurvbollen! Mamma har vi som tur sett sådär annors också under lovet.

Hon hämtade oss i kylan vid lunchtid. De yngre följde med, den äldsta sku träffa fastern och åka och scootta (fast det blev nu sen bara till rena rama katastrofen det också..).

Så blev det att dra fram alla leksaker på golvet och blanda dem med sakerna de också packat med sig i lilla ryggsäcken. Min yngsta syster och hennes pojkvän kom rolit nog också på besök samtidigt. Trull som redan i bilen meddelande att han var "jätterädd" för denna nya bekantskap och gömde sig bakom sängen då han ville hälsa på pojkarna, glömde fort sin rädsla och trivdes till sist mycket bra med den trevliga typen!
 Vi åt barnvänlig mat och speade flera spel. Här var det dags för julklappsspelet "snigelspelet" som är så tokigt då det bara är tur som gäller, men endå just sådär gulligt populärt bland barnen! Också Trull klarar fint av att spela det och är så löjligt glad då snigeln kommer framåt!
 Så var det den gulliga ullbollen, Sniff. Han blev väl omskött, smekt, matad. Fick en massa uppmärksamhet och fick tom. prova på "agenthatten". Tror dock inte han kanske uppskattade det så mycket.
Då vi kom hem, efter en hel dag på besök, faktiskt, så satt mamma en sådan här bild på den utmattade kaninen. Det är jobbigt att ha gäster! 



På besök hos de bästa

Lördagen, innan skolorna började igen, var det dags att hälsa på hos de finaste flickorna igen. Fick igen med mig Tripp också, och var glad över det!
Temat denna gång var självklart jul och så deras mellerstas fyraårsfödelsedag, stora grejjer!

Det blev rätt fort full fart på gänget. Och varje gång slås jag över hur glad jag blir av att se dem tillsammans, hela bunten! Vi har ju väldigt få vänfamiljer, och visst är det en rikedom att ha ett gäng man känner bra! Skarpa bilder däremot, i denna speciellt upplysta lägenhet och detta evinnerliga mörker, är nog rätt svårt att få till..
 Det blir ofta inslag av musik på våra träffar. "Sello"
Kantelens "stämning" i gång, med notäfte bredvid. Som ingen kunde tolka. Hih. En liten, söt, räv som kollar in och Trapp som spelar. 
 De två yngsta i respektive gäng kommer fint överens. Fast han är äldre än räven på föregående bild har han kanske lite svårt att hänga med i de "svårare" lekarna än. Då trivs han väldigt bra i sin roll som "babyskötare". Han riktigt svansar efter och njuter av min söta fadderdotters ompysslande. SÅ gulligt!
 Eller så drar han sig lite undan och pysslar på för sig själv. Tredje barnet helt tydligt, de brukar ju trivas lite för sig själva, tycker jag. Uppskatta lite lugn och ro också.
 De andra fortsatte med roliga lekar. Här var det en ny version av "gissa vem" på gång. I hade ännu lite svårt med spelreglerna och det blev till ett enda stort skrattkalas.
 Så blev det efterrätt. Flickorna hade själva dekorerat den fina kakan.
 och stämningen hölls på topp till sen kväll!
 Själv matchade jag fint inredningen i vardagsrummet med mina orange färger.
Vi startade hemåt sent. Niotiden. Kom till busshållplatsen och såg att det var en kvart att vänta. Det gick sådär. Vädret var kallt och blåsigt med nåt blött som kom ner sidolänges inanför kuren också.. Så kom bussen. Vi har som vana med Trapp att jag ropar om han får stiga på eller inte då vi ska in med vagnen. Är det fullt ropar jag såklart nej och finns det plats ropar jag att det är ok att gå in. Han måste ju betala som sjuåring. Nu var klockan halv tio och trodde verkligen inte det skulle vara några problem att rymmas in. Tills bussen stannade framför oss och jag såg att det var två kärror i den. Tänkte fula ord och ropade "stop, vi ryms inte med" till pojkarna som var på väg in i bussen. Då de steg ut och bussen åkte iväg, insåg jag mitt stora misstag.. För visst hade de ju kunnat åka hem! Tripp var ju med och hade nycklarna i fickan! Nu blev han förbannad på mig då vi insåg att det var nästan en halv timme tills följande sku komma och han var klädd i alltför lite kläder och frös nu redan. Vi började promenera. Han gick flera hundra meter framför oss och slängde hatfulla blickar bakåt med jämna mellanrum. "Om blickar kunde döda" Vi traskade och traskade, med snöslasket som blötte ner från topp till tå, hua! Till sist stannade vi med de yngre på en hållplats då det bara var lite på fem minuter kvar tills följande buss sku komma. Nu kom vi överens om att Trapp fast sku få ta mina nycklar om det igen hade varit fullt med vagnar. Tripp var någonstans där längre fram, han ville sannerligen inte stå på samma hållplats som vi!
Tur nog så rymdes vi in, och två hållplatser framåt såg vi en bekant mössa skymta då vi närmade oss med bussen. Hem var det nog skönt att komma!