söndag 3 juli 2016

Här sitter jag ännu i kulisserna

Vid liv, men inte full av liv precis. Går omkring som i ett töcken, både av smärta och medicinerna. Skitsur och vresig, trött och apatisk.
Är besviken. På min kropp och på sjukvårdssystemet. Att det ska ta så lång tid!? Skadade ju mig i januari och har inte blivit bra. Kan inte använda musklerna i vänstra skuldran, lyfta på armen eller vrida på nacken utan smärta just nu.
 Fick gå på nackmagnetröntgen i Maj och de hittade någonslags signalförändring i medullan. Vilken cool och konstig upplevelse det var, och vilka snygga bilder man fick på sig själv, heh. Nu väntar jag på hjärnmagnet om några veckor, med läkarbesök med resultaten först i slutet på månaden. Så hela sommaren rinner bort. Kan inte bära en väska utan att det känns att skuldran slits ifrån nacken, och att simma får jag ju bara glömma. Jag som är ett vattendjur förutom packåsna..
Det värsta är att ifall inte hjärnbilderna ger svar börjar återigen flera månaders väntan på nästa steg (jag vill ju magnetröntga skuldran, men ingen ser någon point med det fast det är där smärtan är och den som "kniksade" i januari då en av de två olyckorna skedde!
 Inget jobb har jag ju heller nu. är man vikarie kan man ju inte precis söka jobb om inte man vet när man ska kunna jobba igen. OM man kan jobba igen. Åtminstone inom det yrke man älskar, barnen.. Och jag vill inte ens tänka på "vad om", om inte min kropp tänker samarbeta med mig och småbarn längre. Har väl typ gråtit slut tårarna redan. I smyg. Om nätterna då jag går omkring på åkrarna för att inte fräsa åt han jag bor med, och som har tagit så väl hand om barnen nu då jag inte orkar vara snäll med någon och inte kan bära ut skräppåsen ens. Eller där jag sitter i min trädgård och bara tittar, för att jag inte ens riktigt orkar med det i år. Mitt glada jag, vart tog du vägen igen?

När andra skriver om deras fina midsomrar och sommaräventyr. Då var jag lycklig att jag orkade ta ut mig till ängen bredvid för att ens umgås med de mina en stund. Och ja, titta, visst är jag glad ibland. Hittade megabubblor i somras, SÅ min grej! Här visade vi dem för pappan i huset för första gången, just på midsommaren.
Köpte dem faktiskt till mig själv, men har haft liten konkurrens.. Trapp fick eget set med pinnar och band till födelsedagen av vårt bästa vängäng. 
Så känner jag mig fridfull och lugn då jag sitter på palstan och tittar på hur det växer
 Det gröna och vida runtom låter hjärnan vila
 och jag lyssnar på musik och försöker tänka positivt i solnedgången.

Men lite svårt är det just nu. Det kan jag medge.