onsdag 9 mars 2016

Vattenvärlden

Såhär ser det ut i akvariet nu. 

Blev positivt överraskad på FB i akvariegruppen då just denna bild fick så massor med fina kommentarer. Jag gillar ju den färgsprakande vattenvärlden så mycket själv. Fast det krävs en hel del jobb och tålamod att hålla den i skick. 
 Kom hem med tio nya, små blåa tetror, efter att bilden togs. Nu lyser de ännu finare! Men oj så svåra att fånga på en ordentlig bild, de är så små och kvicka.

"Fjärilarna" däremot, de är så tama och kommer ju intill glaset så fort de ser rörelse utanför glaset.
Snyggingarna
 Ja, många timmar orkar man nog sitta här och bara titta och följa med. Till exampel denna äldre dams eleka beteende mot den yngre som är i vänstra hörnet. Att hon orkar jaga bort henne från matplatsen. Gång efter gång efter gång..


måndag 7 mars 2016

Jag och min trädgård i tidningen..

I slutet på Januari kom den ut, intervjun med mig om min koloniträdgård, i områdets egen tidning. Spännande att läsa vad man sagt, i en riktig papperstidning! Jag hade ju kunnat babbla på hur mycket som helst, men redan nu fick jag nästan ett helt uppslag. Lite stolt är man ju nog, det måste jag ju erkänna. Satsar ju på min trädgård, med hela hjärtat, och är glad att också någon annan uppskattar det vackra jag tycker så mycket om. Fast bilden som hade tagits, togs tydligen just innan jag hade klippt gräset på gångarna, sådant kan man känna sig lite störd över då man brukar vara noggrann med att hålla det kortklippt och fint. Heh.

Fick inte screenshottat på nåt vettigt sätt,så det blev lite hackiga bitar, men man kan läsa hela artikeln, ja hela tidningen HÄR, men behöver visst ha dropbox.










 O tänk, snart får man börja igen! De första små plantorna växer ju redan vid fönstret..

söndag 6 mars 2016

Sportlov, djur och sorg.

Jag hade några dagar sportlov med barnen. De hälsade först på hos farföräldrarna och så hade vi slappa dagar här hemma medan sambon jobbade. Tog dem på en liten utfärd upp på närmaste berget, det tog ju flera timmar att ta sig dit då vattnet var framme i ån.. 
 Någon hade gjort en snygg gubbe på ängen!
 och kakaon smakade då vi kom fram!
 På min sista semesterdag körde mamma oss till Fallkulla , det var första gången vi var där. Så mysigt det var, med underbart snälla djur som riktigt såg ut att njuta av uppmärksamheten de fick! Alla såg välmående ut och tror inte många djur blir så väl omskötta som dessa!
 Kor är nog bara för fina! Denna var ännu sjukt len och hade inget emot att man krafsade både en och två gånger.. Jag sku bra kunna ha några egna, om man bara hade möjlighet till det.
Ute hittade vi ännu lite hästar och ponnyn. Trapp och Trull for omkring tillsammans och det var idylliskt, mitt bland alla hus som omringar den stora gården.
Kan verkligen rekommendera stället för alla små (och större) djurvänner. Det är väl en ungdomsgård också, och ungdomarna får då sköta om djuren. Härligt! Trull älskade vårt besök, men var väldigt besviken då inte vi kunde ta med oss den stora gårdskatten i bilen.

 Så blev det lite jobb mellan varven, innan det var dags för veckoslut igen.

Fredag kväll- skidkväll, för Trull och mig. Trapp sprang bredvid. Kände mig sjuk redan under dagen, och sa också på jobbet att jag säkert hade haft feber om inte jag sku äta så mycket smärtstillande. Och ser man på, då vi kom in efter vår lilla skidtur hade jag ju 38.5, jag som aldrig har feber! Nu fick jag riktigt känna av frossa och allt. Lite omväxling.
 På söndag testade jag mina gränser igen. Skulle jag orka på jobb följande dag? Svaret blev nej, då febern steg igen. Men vi fick åtminstone en gemensam stund på lovet! En fin liten promenad i solnedgången, till berget en bit från oss,med fin utsikt och en grymt farlig peffisbacke mellan stupen och träden.
 Mina finaste kollar på peffisåk från sambons telefon.
 och jag hade förberett mig med att steka plättar för första gången på evigheter. Vad gott de smakade ute! Fast minstingen vägrade plättar, han är nog konstig han. Snön var godare. Fniss.
Den 27 februari kom också dagen vi tyvärr vetat om att var på väg i flera år nu. Min kära Grand-père somnade in, 94 år gammal. Men nästan fem år orkade han kämpa med sina sjukor, och denna stora man lämnade många sörjande efter sig, och en by är nu utan sin maskot. Tu me manques! 
 Jag hade ju inte träffat honom sedan Tripp var liten, har inte haft råd att åka ner på elva år. Men nu, nu gror en förhoppning om att kanske kunna resa ner med hela familjen till min kära by i Aveyron. Byn där jag kunde varje gata, varje skrymsle, varje vrå utantill då jag var barn. Min paralellvärld. Som nu ändrats, mina vänner känner jag ej längre och det har byggts en massa nytt. Men endå, endå skulle jag villa visa dem det, stället som varit mig så kärt. Och kvinnan som varit mig så kär, min Grand-mère! Som jag nu önskar styrka att orka genom denna tunga tid, ja all styrka i världen! För jag kan inte ens föreställa mig hur det är att bli över 90, och plötsligt, efter ett liv där man alltid varit den som skött om någon, i ett stort hus, plötsligt vara ensam i tystnaden..






lördag 5 mars 2016

Början av februari

Jag kunde inte hålla mig längre. Då februari kom, kom mullpåsarna och de första fröpåsarna fram. Har väldigt dåligt med utrymme för dessa egentligen, men brukar så det mesta själv, det är ju så härligt att se det gro och växa! Nytt för i år är "klätterspenaten", få se vad det blir av det! 
 Jag har sprungit då inte jag varit för sjuk. Älskar fortfarande mina icebugs,fast tror jag snart behöver nya då nubbarna slits.. Det är SÅ befriande att kunna springa, för fullt, på hal, ihåligt knastrande, is!!
 Vi gick på "försäljningsmöte" till den nerlagda Gardenia. Tur hade jag ju varit där inne då stället tömts, då någon snäll fd. arbetstagare (en av mina idoler) släppte in mig en kväll för att ta sticklingar av guldrankan (då harmade det ju efteråt att jag inte frågade om jag bara får roffa åt av allt jag ser, ingen sku ju ha det längre..). Tomt, men inte helt livlöst som tur, då jag tror de vägrade ta ner de största träden, det hade ju varit mord i deras ögon, liksom i mina.. Bambuna hade nu vuxit flera meter, trots utebliven vård.. För Trull var det nog lite ledsamt, tror jag. Han har älskat stället lika mycket som jag.
Han satt annors som en ängel i flera timmar och spelade på paddan medan jag lyssnade på vad dessa talade om. Vad förväntar sig områdets befolkning av köparna, vad önskar vi, vad hoppas vi? Hur kunde man utnyttja stället bäst, och vad kunde vara lönsamt? 
 Det kom fram en del goda idéer som du kan läsa om om du är intresserad, det hade också ordnats en nätförfrågan innan som folk svarat duktigt på. Men faktum är att man måste vara väldigt kreativ för att komma på nåt lönsamt som inte "vi" motsätter oss.. Detta var ju byygt till folket, en tropisk dröm, som sedan revs ifrån oss. Jag hoppas ju så innerligt någon med en god idé och ett gott hjärta köper stället, så inte det förblir tomt. Då tar det väl nåt år innan staden får de behövliga loven att riva ner och bygga bostadshus. Vet ju att fågellivet här borde börja skyddas bättre igen, inte få mera störningsmoment i form av stora byggprojekt och ännu mindre bostadsyta. Vårt kända naturskyddsområde jag kommit i kontakt med redan för 25 år sedan, jag vill så att det respekteras och fortsätter att beskyddas.

Och har DU eller din väldigt rika bekanta, goda affärsidéer för ett tropiskt växthus på ett underbart ställe, HÄR kan du läsa mer om att köpa. Tid har du till den 16.3! Köp Köp! 
 Det började komma fram en sol i februari. En underbart upplysande en. Här lyser den på servicehuset som speglar sig i vår kära ankdamm. Tycker alltid det blir så nätt med spegelbilden.
 Inför vändagen bakade jag lite. Det blev glutenfritt så också sambon kunde äta fritt.
 Och på vändagen fick vi äntligen  Linda med de finaste flickorna på besök. Hade försökt träffas redan i många veckor, men alltid var det någon feber eller spysjuka som kom emellan. Nu fick vi fira lite jul, födelsedag och vändag på samma gång. Älskar hur de alltid kommer igång med nåt, som om de fortsatte där de avslutat senast vi sågs. Så fina lekar och så varmt i hjärtat då man följer med följande generation vänner. Ni är bäst, kära ni! <3
 Med solen kom också fantastiska solnedgångar.

 och uppgångar
 och mina smärtor bara fortsatte och blev värre. Efter pulkadragningen tror jag axeln försträcktes, och då jag fortsatte jobba på i vanlig takt fick det väl inte bli bra. Så jag gick på röntgen. Som inte gjorde oss någå klokare. Förutom att jag kom ihåg att ja, sidu, jag föll ju också ganska hårt då jag sku göra tricks på isen med barnen. Landade visst på skuldran då, för minns att hjälmen min skyddade huvudet mot den hårda smällen i isen.. Tid till fysiatern fick jag först om en månad, härligt att staden har EN den samarbetar med, så det inte alls blir värre och dyrare för alla under tiden..
Men blev glad då jag fick bilder på mina ben på posten, lite coolt är det ju att se sig själv inuti, fast man gärna sku tolka bilderna lite själv också och se om de endå missat nåt?!

tisdag 1 mars 2016

Hej på er!

Länge sedan sist!

Det är inte ni - det är jag. Lättare att ladda upp lite bilder på FB och Insta än att skriva här, känns det som. Lite hektiskt, lite för lite tid, ja ni vet..

Ju längre man låter bli att skriva, destu svårare är det ju att sätta igång igen. Men nu öppnar jag inför en (kanske) ny start.

Två månader in på det nya året. Tänk!

Januari.

Det blev kallt. Minus 28 var det som kallast en morgon. Då meddelade jag skolan att vi kommer lite senare, vid -25 kunde jag ännu skicka iväg barnen med buss..

Men det var ypperligt väder att göra iskonst i!

Vårt bostadsområdes facebookgrupp satte igång med ett roligt "iglu" projekt. För allas säkerhet gjorde vi en isborg, men den blev fin och barnen talar ännu om den, fast den fort smalt bort i regnväder någon vecka senare..

Vi hade en hel pulka full av bitar, och använde mig av frysta blommor från balkongen.
 Ett verkligt lyckat "grannprojekt"!

 Men då jag drog hem de två eskimoerna i pulkan, i en uppförsbacke som var lite för väl sandad, ja då började någon månad av PAIN! Har alltså knappt kunnat röra på armen efter det utan smärta och har verkligen fått sakta upp och äta mediciner för att kunna jobba. Det är inte det lättaste att vara en barnskötare som fungerar med bara en arm..
Min lilla friluftsmänniska har varit ute med mig på ängarna. Han verkar tyvärr vara den enda av de fyra jag lever med som gillar detta med skidning. Men vilket fint sällskap då! I min gamla hatt! 
 Snabbt går det inte än, men jag hoppas det gör det om nåt år! Roligt är det ju att ens komma ut i spåren, fast det sku gå långsamt!
 Trapp hade också isprojekt i klassen, så länge de kunde pga. vädret.
 och på jobbet producerades mängder med fina dekorationer till gården!
 Som tur hann vi åtminstone njuta lite av vintervädret, för tycker nog det är nåt magiskt med snö!
 Och då de hade lovat regn, gick jag ut med dessa tre tokar och åkte i sjukt skrämmande backar på berget. Följande dag smalt det och blev plusgrader.
 Månadens stora happening- Vi har en som är anmäld till förskolan! När han blev så stor, det fattar jag inte! Tur är han ännu min lilla plutt, med betoning på liten.  Åtminstone till storleken.