Ett veckoslut

Som var över innan det ens började, känns det som. Sambon var och klättrade från tidig morgon till sen kväll på lördag så det blev inte riktigt veckoslutsfeelis då man hängde med de tre (som inte kan sluta bråka).

Tog en liten tur i solskenet. Den lilla orkade nu fint sitta kvar på cykeln hela vägen till närbutiken (knappt en halv km från oss) men bara ett par små pauser vi pölar och rutchbanor. Snart susar han väl fram.

Den sötaste cyklisten

som nog får öva sig innan han hinner ikapp brorsan som åker SÅ hårt på sin. 

En pöl. En cykel som låg mitt i pölen. Då blev det en liten paus innan styrstången torkats av igen. Den var ju våt.

 Var förresten lite stolt då vi gick mot butiken. Tripp kom åkande emot oss och var rädd. Större pojkar hade jagat honom utan orsak och nu ville han vara med oss. Att få gå omkring med tre fina pojkar, nog är det rätt häftigt. Tänk. Våra barn! Som vi lyckats hålla vid liv dessa år. Där åkte de omkring, alla på gröna fordon. :) Mina fina ungar.

Så hamnade jag gå till butiken med den lilla lös. Han hade också en liten butikskärra. Att jag avskyr att inte ha honom i vagnen under kontroll.. Nu körde både han och Trapp omkring som dårar på gångarna och jag kände mig lite som supermom som klarade av situationen utan att få spader. Men det blev ett väldigt kort besök.

Planen var egentligen att gå till palstan med dem.Men det blåste så förskräckligt och det började så småningom bli dags för middagstillrädning så vi gick bara bort till hoppgropen för att drick den utlovade saften.

Trapp hoppade lite

och så satte vi oss ner för att kasta stenar i diket. En lång stund. Jag tog också min stjärtunderlag jag brukar ha i vagnen och satte mig lugnt ner för att njuta av stunden. Varför göra det mer konplicerat än det behöver vara liksom.
Också härifrån cyklade den lilla sedan hem. Det tog bara en stund för han måste åka över den kuperade bron minst fem gånger. Och kolla på dittan och dattan. Han älskar att vara ute.O han älskar vatten. Lite för mycket för att jag ska kunna ha honom nära åar utan att ha hjärtat i halsgropen..

Hemma drog vi ut lite böcker (för tionde gången den dagen). Han kollade svärden på bilderna.

för att kunna vara med i lekarna. Bröderna lyssnade på xenoblade (ett spel) musik och fäktades mot monster. 

Så hjälpes vi åt att baka en äppelkvargbulla. De stolta bagarna var dock lite ledsna då de smakade. Den ena gillade inte kvargen den andra gillade inte äppelbitarna.

Igår for dagen änna snabbare. Hann inte med nåt tycker jag. Ett par buskar och blommor flyttade jag omkring på palstan. Och så var det mörkt och dags att lägga barnen. Då den lilla äntligen somnat stack jag iväg på en springtur. För en gångs skull just innan det började vräka ner. Sambon har kvällstur denna vecka och då brukar jag inte orka ge mig ut då han kommit hem. 

Drömmen blev sanning

Jag har drömt om det i många år redan. Att få rida på en fyrbent snäll häst. Har inte vetat vart jag riktigt sku vända mig och om jag ens vågar kliva upp på en längre. Red väl senast för typ 18 år sedan. Så riktigt igår var det ju inte. Att gå på lektioner är ju så sjukt dyrt också, inte har vi råd med sådan lyx. Men så talade min kompis om hur hon sku till stallet här i början av veckan, de har ju en häst med sambon sedan ett år tillbaka ungefär. Då frågade jag om inte jag sku ha fått följa med. Och det fick jag ju självklart, riktigt till hennes glädje! Att jag inte fattat att fråga tidigare.
Lite nervös var jag nog. Hur sku det gå? Sku jag få hästen att röra sig. Sku jag ännu hållas i sadeln?
Men så talade hon så gott om sin häst, Nella. Hur snäll och lydig den är. Att det riktigt lyssnar på hennes röst så hon knappt behöver styra den på andra sätt. Så jag litade på henne. Hon har ändå alltid varit hästflicka.
Kom fram och fick träffa hästen. Lärde känna den lite medan jag fick rykta den, ge ett par bitar bröd för att få den på min sida. Och jag tror den accepterade mig. Fast jag pratade sjåpigt babyspråk med den och kände mig helt löjlig. En häst är ändå inte i babyformat precis.
Gick till manegen och så var stunden inne. Jag sku upp på hästen. Fick använda stol, kompisen hade läst att det är snällare mot hästen så. Fast jag egentligen sku ha velat kolla om jag ännu har det i mig, att slänga sig själv upp i sadeln. Och så satte vi igång. Hade konstiga tyglar, cowboy style. Inte kanske riktigt min grej. Fast jag inte gillar att dra i mungiporna på hästen var detta nog kanske lite för lös stil för mig. Tyckte inte riktigt jag ledde den, det var nog lite tvärtom. Den följde mest sin matte runt i manegen..
Då jag skrittat omkring en stund fick jag prova på trav. Här märktes dock min bristande klädsel. Hade usla, plattbottnade (och ännu till ljusa) skor som inte alls höll stigbygeln på plats under foten utan den gled hela tiden upp kring min fotled. Inte alls roligt. Jeansen hade man inte heller så bra kontroll över benen med, man fick nog klämma i lite hårdare än med rätta kläder. Men roligt var det ju! Till sist fick jag ännu galoppera. Jee!! DET var roligt. Fast hästen hade inte blivit riden dagen innan så den hade lite överlopps energi och slängde lite med huvudet så jag verkligen fick hålla i för att hållas kvar i sadeln. Men egentligen tyckte jag det var rätt roligt. Jag brukade ju smågilla det då hästarna i ridskolan skenade. Man vet att man lever liksom (åtminstone än). Så när kompisen sa att hon sku galoppera lite med den så den sku få ut den mesta energin  så satte den i en annan växel. Parkeringsväxeln. Hon som talat så gott över deras samarbete och kommunikation blev nog så nervös och besviken på den. Den vägrade allt. Visade riktigt sin sämsta sida. O hon blev surare och surare medan jag satt och fnittrade över hur mycket den påminde om trilskande barn. Ni vet, man vill visa upp de underbara barnen på någon fest tex. och de beter sig så illa de bara kan. Ungefär så kände jag att det hände här. men jag satt ändå och njöt. Att få lämna hemmet en vanlig tisdag kväll för att hänga i en manege med sin kompis och dennas häst. Det är ju helt fantastiskt!

Efter ännu en stund i sadeln fick jag sedan göra nervärmingen (heh, alltså så den får tänja och varva ner) i skogen invid. Har inte fått rida i skogen tidigare. Gillade det skarpt! Trots att man fick väja för kvistar emellanåt och så var det så backigt och stenigt att jag emellanåt var lite orolig över om den ens sku hålla balansen, men vi klarade oss helskinnade och jag var lite stolt över mig själv. Underbart,underbart,underbart! Hade ett fånigt leende hela kvällen. Vitsit så jag gillar att rida, och att umgås med dessa jättar till djur! Åtminstone de snällare individerna. Fast de sku vara envisa.

Min kompis och jag. Kompisen var mer efter gräset än att umgås tror jag..

Så var det dags att säga hej och åka iväg hemåt. 

Nu tänker jag bara: Jag behöver ridbyxor och ordentliga skor! Vill absolut pumma en ridtur igen snarast möjligt! Men med lite bättre utstyrsel denna gång. De bästa utekläderna jag har var kanske inte det smartaste att ha på. I synnerhet inte då sambon är ordentligt allergisk för hästar så allt måste tvättas så han inte får symtom.
Dagen efter hade jag faktiskt inte mer känningar i benen än jag hade då jag åkte iväg och rida (hade fått ont i låren redan kvällen innan då jag sprang lite väl hårt) men sen på torsdag. Aj, aj, aj. Klarade ju knappt av att gå fram och tillbaka till parken ett par gånger. Att cykla till palstan senare på kvällen var redan lite väl mycket pain. Huhhuh. Ja som sagt, man vet att man lever och rört på sig. Än idag skippade jag springningen, såpass möra är ännu benen.

Spindelmannen på besök

Han har faktiskt hängt här hon oss en hel del på sistone denna spindelman. En rätt trevlig typ.

Stark med stora muskler

Men snäll med sömniga små på soffan. 

Och jag är glad att de igen hittat utklädningslådan. Den har varit lite ledsen och ensam det senaste året känns det som. 

Det grävdes också fram lite Yoda kläder och svärd 

och så var det stora integalaktiska krig på gång i vår säng..

Men som motvikt till alla dessa tuffa typer hemma hos oss blev jag väldigt glad då de drog fram alla våra ponnyn (både Tripp och Trapp har haft dem högst uppe på julklappslistan som mindre) och lekte tillsammans med dem en god stund.

fascinerad av de vackra håren (som det märks att ingen  kammat fint)

Och så fick de leka och sova i det fina ponnyhuset det mest brukar hänga rätt så fula typer i. 

Ett skydd mot glupska sambor

Stackars Elkku, bottenfisken i vårt akvarie, har länge haft ett problem. De nu rätt så stora guldfiskarna är glupskare och glupskare. De har märkt att Elkkus mat är godare än den egna. Och hen har inte fått äta i fred. Oftast har maten inte ens hunnit nå botten innan någon av de tre samborna svalt mattabletten hel, trots att det flyter omktring en massa av deras egen mat som jag brukar sätta i samtidigt just för att distrahera dem uppe vid ytan.
Igår provade jag bygga ihop ett litet skydd samtidigt som jag tvättade akvariet.

Igår var den ännu mycket skeptisk mot lådan. Blev rädd då där plötsligt var nåt nytt. Efter ett par matningar har den redan lärt sig vart den ska söka sig vid matdags. Jag sätter dens tablett i det gröna röret som kommer en liten bit ovanför vattenytan. Tabletten sjunker ner mot botten och hålls inne i lådan jag klippt en dörr i (rundade kanterna genom att smälta plasten där). Så då den märker att guldfiskarna fått mat uppe vid ytan slinker den in i lådan och äter (än så länge) i fred. Jag är nöjd och det är den hoppeligen också! 

En regnig eftermiddag

Efter tre timmar ute i regn och rusk var det en liten en som var rätt slak här hemma.

Hämtade nattgänget med tutt och lade sig på golvet.

Kollade på brorsan som spelade, och viftade ännu lite med benen då jag gick på balkongen.

Jag gick ut en stund för att plantera gårdagens, från palstan uppdragna, växter i underbevattningskrukor. Det är så väldigt torrt inne hos oss sedan på vintern då de kommer in. Massor med chilin håller ännu på och mognar.

Nu är mitt lilla växthusskåp på balkongen rätt fullt. Det måste säkert flytta in då det blir kallare.

 Då jag kom in mötte mig nåt gulligt men inte så välkommet. En liten sovande en. Halv sex på kvällen. Inte precis dagssömnsdags då..Det är länge sedan han varit lika trött som idag.

Samu, Bogi,"tutta" (han kan säga alla dessa namn) och vår lilla sötnos.  

Hatar att väcka sovande barn men var nog tvungen denna gång efter en liten powernap. Han har annors också varit så jätte jobbig vid läggdags på sistone. Han som tidigare somnade duktigt. Att han också hellre sjunger sånger om nätterna då han vaknar, istället för att bara somna om igen efter en klunk vatten, gör detta till en lite trött mamma också. Skrattade med pojkarna att det är lite fånigt. På dagarna är hans favoritlek att sova. KkKKkrrr-pyyyh, krrrr-pyyp med slutna ögon. Klättrar upp i docksängen i parken och packar den full med mjukisdjur. Så säger han nati-nati och hövii-yöti (hyvää yötä,god natt) och snarkar. På natten sjunger han Puuha-Pete för full hals mitt i mörkaste natten. Klarar fint av imsevimsespindels handrörelser och flaxar och har sig i takt med den egna sången. Man kunde ju bli lite sur på det omvända..

På kvällen innan filmen hann jag ännu en sväng till palstan. En timme. Är sådär lite småstolt faktiskt över att jag varit ute i fyra timmar, i det där vädret, idag. Man kunde bra ha suttit inne och bara förskräckt se ut genom fönstret också, utan att ens ha dåligt samvete över det.

Grilldag

Äntligen. Det har inte grillats på säkert en månad i parken. Gasen har varit slut. Denhär veckan började det då en ny ung man istället för den härliga kvinnan som varit i parken sedan sommaren (insätt en hel del spillda tårar och varma kramar här, det var ett svårt avsked för flera av oss faktiskt. Den underbaraste människan jag träffat på länge.Så perfekt för att jobba med barn.Men hon fortsatte mot viktigare uppdrag och inskolning.För en gångs skull ville jag passa på och berömma någon som är värd det och vi skrev ett fint kort och tackade för hennes positiva jag. Man säger alltför sällan snällt till andra. Jag tror hon blev glad. )  och mannen hade a)körkort och b) lust att köra omkring med fyllda gasflaskor i sin bil. Så idag var det äntligen grillfredag. Och vi grillade. Fast det regnade katter och hundar i den hårda vinden.. Men jag resonerade som så att med rätt kläder var det inga problem. Och vi hade egentligen riktigt roligt, främst bara vi, i hela den stora parken. Inget bråk om leksaker i sandlådan precis.

Får beundra de underbara vildvinsfärgerna som finns på vägen fram- och tillbaka till parken i lugn och ro. Den lilla rör sig inte precis snabbt då allt ska undersökas, alla pölar plaskas i och alla ska hälsas på.
Igår hade han lyckats smeta in både sig och mig med hundbajs. Ibland avskyr jag hundägare.

Det finns så många olika färger att beundra!

Den lilla äter sin majs med precision. Inget blir kvar då han är färdig!

Vi satt i skydd och åt. Ett litet lusthus fungerade som regnskydd. Vinden ven ändå, men vi var påbyltade. Jag hade regnkläder och stövlar. Den lilla underställ för första gången i höst. De blir ju alltid blöta., då är det underst viktigast. Vi hade alla strumpor i sådant tyg som inte känns blött och kallt. Men mina fingrar var kalla. Väldigt kalla till sist. Tre timmar orkade vi innan det började kännas tillräkligt för mig. De sku gärna ännu ha stannat kvar.

Buskarna i parken. Fantastiskt vackra färger!

Om kvällarna

Har jag försökt hinna till palstan denna vecka. Där finns sååå mycket som borde göras. Brukar sällan hinna dit om höstarna så har alltid lite för mycket att göra sen om vårarna, så i år planerar jag hinna med lite jordvänding redan innan jorden fryser. Hittills har jag hunnit med ynka en och en halv bänk. Av fast hur många. Nå, positivt tänkt är detta redan mer än förra året!

Efter regn kommer sol. Och då är naturen nog så vacker! 

är lite löjligt förtjust i vattendroppar som samlats på blommor och blad

rosen är redan en redig buske. Härligt!

solrosorna slår sakteligen ut i blom

krassen skiner i granna färger

Jag samlade ihop alla de gröna tomaterna (för att mogna inne) och drog upp chilin och paprikor. Hoppas de sku övervintra. Åtminstone en del av dem. Så vände jag jorden i den bänken och hämtade lite färskt gödsel från stallet intill.

Så cyklade jag, lite vingligt, hem i mörkret som ju faller rätt fort om kvällarna nuförtiden.

Höstbalkongen

Innan gästerna kom på söndag var det viktigaste: att få balkongen fin inför hösten.

Storvuxen stjärnöga (med knoppar jag hoppas hinner slå ut innan det blir kallt), klockrankan som brett ut sig, härligt färgade ljung jag råkade hitta i Prisma, krass och svartögd susanne som dock inte synns så tydligt (klättrar på kedjorna)

orange och lila föll jag för

I den stora lådan blommar ännu eldkronan jag fick till födelsedagen. En av de få som överlevde de hemska kräken som dödat allt.. Denna är en ny favorit!

sådde några hänglobelior på vårvintern. 

En ensam krassblomma 

Den stora dahlian grävde jag upp från palstan då den började gulna trots att den var full med knoppar. Hoppas den trivs här en tid. Också en tagetes och en av fjärilkrasslingorna fick följa med hem från lervällingen.

Bröt av några krasslingor vid komposten samt plockade lite blommor. Används inte vinkaraffen så ofta får den användas till annat istället..

Och såhär ser det ut i sin helhet. Klockrankan är EN växt (sådd från frö) som brett ut sig under sommaren. Borde väl mäta den. Tyvärr har den ännu bara några små knoppar men jag tycker den är rätt fin också såhär! 

Vad vi gjort idag

Haft gäster klockan tio. Trapps klubbkompis med mamma.
Byggt och bråkat om tågbanor. Så vi gjorde två skillda, inte för att det hjälpte precis.

Måndagar

Inte mina favoritdagar heller, fast jag "bara" är hemma alla dagar. Igår var inget undantag. Regn och rusk och barn som inte är små änglar hela tiden. Hela dagen hördes det dessutom med jämna mellanrum ordentliga smällar då de tog kol på alla ballongerna från kalaset. Ja åtminstone dräller de inte längre omkring på golven..
Det bästa med dagen var väl antagligen bokbussen. Den som Trapp väntat på sedan morgonen men ändå sen då det gällde vägrade gå till för han inte ville klä på sig ytterkläderna just då, då storebror kommit hem. Så jag traskade iväg med en glad Trull istället. Så blev vi ännu ute en stund, eller tja tog oss till närbutiken och tillbaka, det tog honom över en timme, det fanns ju en massa härligt djupa pölar på vägen. Och hundar. Och rutchkanor. Och mer pölar. Så provade vi på lilla cykeln också. Gick fint. Men att gå och plaska i pölarna var nog ännu lite roligare. Men man såg hur glad han var då han satt på den helt egna cykeln.

bokbussen för en vecka sedan. Berättade till kusken att jag har lust och vinka hej alltid då jag ser dem köra förbi..Man börjar ju lite liksom vara stamkund.

På kvällen sprang jag också en tur i regnet. Första turen på en vecka. Har helt enkelt inte hunnit då jag röjt inför kalaset och så har ju sambon kommit hem först där lite före 22. Inte så frestande att ge sig iväg ut då mer. Men nu tog jag och sprang genom skogen. Det var redan mörkt där kring sju, men rätt så många ute och röra på sig så jag var inte så orolig där ändå. Än är ju mörkret lite skrämmande, snart är det ju bara verkligheten från morgon till kväll. Hur ska jag överleva en vinter till?! Blaah.