Äntligen kan man scootta ute igen!

Bilden är ju tagen redan i mitten på Mars (han heter ju förresten också Mars i andra namn!) , men känslan är den samma, i synnerhet nu då det både regnat och snöat så mycket den senaste veckan..

I Niperts skatepark, nära deras farföräldrar.

 Min stora,fina!

 Den lilla får också privatlektioner av storebror här hemma. Hans scootti bör nog uppdateras till sommaren.

Kalaset med stort K!

Han hade blivit bjuden på kalas, Trapp. Ett kalas han SÅ såg fram emot! Laserskjutning på Megazone. Det var gott om tid att meddela om deltagandet. Trodde jag. För då jag sku säga att han så gärna kommer,på tisdagen,  märkte jag att sista anmälningsdagen varit redan senaste fredag! Du milde! Fort,fort, maila ursäkt och frågan om han endå kanske sku kunna delta?! Som tur gick det att ordna. Annors hade det nog gått dåligt för mig, åtminstone inombords.

Lördagen kom. Hade kollat bussen i god tid, så vi säkert inte sku bli sena. I metron slog det mig, då jag kollade på hållplatsens klocka.. NEeej, vi hade startat en timme för tidigt!!

Nå, vi tog en lek och matpaus i Gräsvikens Mc. Helt ok att starta dagen så också.

Han hade pysslat ett fint kort till den futisintresserade kompisen.

 Så började det! Kompisarna samlades och fick höra lite instruktioner, innan det var dags att ta itu med spelandet.

 Trull och jag stannade kvar i huset, det var så horribelt väder ute. Vi kunde följa med de små laserskjutarna i monitorn.

 Allvarligt, men roligt!

Här ville de alla hålla sina kommande kalas! Men då jag hörde vad det kostar, får det nog vara.. Huhhuh! Men vad härligt att han åtminstone fått vara med på ett kalas och prova på det roliga! Tackar så mycket för det!

Glädje för ögonen

Det var till vändagen jag fick det, hjärtat, av mitt yngsta hjärta. Det passar ju utmärkt i köket, med allt det gröna. I vasen står de två rosorna av tio som överlevde då jag köpte mig själv rosor till vändagen. Tulpaner köper jag nästan varje vecka. Är lite beroende av dem på köksbordet. Löftet om våren. 

 En liten fisk (nå inte så liten egentligen) som läkt hennes brutna fena.
Gillar så min ledlampa i akvariet. Den som kan byta färg då man vill ha lite mysbelysning. Man kan dessutom spionera på nattlevarna (som då just malarna Elkku och Bilbo) .

Den yngre skoleleven är så söt där han sitter och gör uppgifter eller ritar vid hans, nuförtiden, egna hörna. I portföljen på golvet trängs hans produktioner.. Den fina väggdekorationen har jag fått av min syster till julklapp en gång. 

Glädje för själen: att vara ensam hemma efter en riktigt hemsk sista tid.. Sambon åkte iväg för att klättra till Åland redan i mitten på veckan och de kära små åkte iväg till deras farföräldrar på lördag. Jag är trött med känner ett underbart lugn. Ingen bråkar, skvallrar, hotar, gråter, skriker, gnäller eller pratar om svåra saker. Ingen behöver mig. Hade tänkt gå ut och dansa, men njuter nog nästan mer i långa loppet av att bara vara. Helt ensam! 

Nä, nu räcker det!

Folk gör misstag. Så också jag. Nu har jag lärt mig min läxa och tänker gå vidare. I hopp om en ljusare framtid ska man hålla sig på god sida med den givande handen, eller nåt ditåt..

Skickade just in en ansökan. Till en bostadsrättslägenhet. En där barnen sku ha egna rum, efter att alla tre har delat på ett pytterum alla dessa år. Har höga förväntningar men vill inte hoppas för mycket. Samtidigt är jag livrädd. Hur går det om vi får den? En massa mer pengar sku behövas i månaden, vi som redan nu lever tight utan extra finesser i livet. Men det sku nog vara värt det, tror jag! Lån sku det innebära dessutom! Hur söker man ett sådant. Blir man beviljad?! Hur packar man ihop tio år och tre barn!? Får dåndimpen av blotta tanken. Men ännu mer av tanken att fortsätta att trängas här.

Man får gjärna hålla tummarna en tid framöver, om jag får be!

Du, anonym

Förlåt! Det var inte så jag menade! Jag borde aldrig försöka fatta mig kort, och aldrig, aldrig skriva då jag är upprörd!! Jag blandade ihop gamla upplevelser med dagens upprörda tankar. Då man försökt göra sig hörd och bara tystas ner. Självklart har alla det bra, men man kan tänka att det vore bra mycket bättre om man fick det man blivit lovad som hjälp. Då fick man göra det man så sku vela. Se, lyssna och ge den tid varje människa är värd! Inte bara surra framåt i hundratjugo.

Men nu tror jag jag har gjort bort mig så, att jag sätter mig själv på timeout. Får fundera på om jag fortsätter med att skriva så andra kan läsa, då det kan bli så fel och tolkas på olika sätt. Detta var endå tänkt som terapi och samlande av små stunder i livet i tiderna då dagarna bara flöt ihop.

Tack och förlåt!

Mamma Mia

Jag fick en biljett till musikalen Mamma Mia av mamma till julklapp. I slutet på februari var det då  dags att gå på föreställningen, med mamma, pappa min minsta syster och hennes kompis.

Och OJ vad den var bra! Jag är nu svag just för musikaler, men detta är nog nåt som säkert de flesta gillar! Duktiga skådespelare, sångare och i synnerhet några av de som dansade var helt super!

Sku gå på nytt direkt om någon sku fråga mig!

Ett glas champagne mitt på dagen passade ju också in denna glada stämning.

Det enda som lite förstörde stämningen var samtalet jag fick innan föreställningen satt igång. Pojkarna som sku iväg till deras farföräldrar, hade inte kommit längre än någon kilometer ifrån oss, då bilen plötsligt hade zippat. Där fick de stiga av, ta sitt pick och pack och promenera till närmaste busshållplats medan farfar blev och vänta på bogseringsbilen. Så tråkigt! Det visade sig ännu vara ett allvarligare elfel som blev jättedyrt att fixa. 

Själv tog jag och strosade omkring lite innan jag åkte hem. av någon orsak kom jag till Hagnäs och råkade gå förbi den lilla överraskningsbutiken där det stod en man utanför som bjöd in alla som gick förbi. Tog mig alltså en titt, fast jag inte hade några barn med mig. 

Vilken fin idé. Fint utförd också! Det var mysig stämning denna sista öppna dag och jag var ju glad att jag av en händelse nu endå fick se det hela med egna ögon. Idag fick man välja överraskningar åt sina kära också utan byteshandel, så valde tre överraskningar och ritade lite på väggen innan jag fortsatte vidare. 

Sportlovet

Har varit och farit. Vi var sjuka och det regnade. Men var tillsammans och tog det lugnt. På onsdag var också sambon hemma då han kände sig krasslig han med och vi lagade sushi tillsammans. Inte så sportigt, men gott och uppiggande i det gråa regnvädret!

Han gillar definitivt bäst laxen! Så gick också de kokta grönsaksstängerna ner, själva rullarna är han inte så förtjust i efter de första smakbitarna, medan resten av familjen är totalt sushifrälsta! 

 På torsdag hade vi stämt träff med mamma. Men hade också velat hälsa på i parken, vårt andra hem under så många år. så gick dit en stund först. Pojkarna njöt av de stora ytorna och att de fick leka ostört med alla leksakerna då stället var sgs folktomt.

 Så kom också mamma dit en stund. Så satt vi där och pysslade och lekte en stund tillsammans.

 Vi bidrog med handavtryck till draken i parkens tambur. Vilken underbar idé!

 Min är den gröna med blommor på. Trulls är den orange till höger om den och Trapps är den i flera färger under den gröna. Nu hänger vi där. Känns bra. Saknar nog gemenskapen här ibland. de har alltid så underbar personal också, som kemin har gått så väl ihop med. Träffar man av den gamla personalen på gatan stannar man och kramas och talar om barnen de minns så bra. Uttnyttja och njut av perkverksamheten gott fol. Be och ta upp idéer för att alla på området ska trivas. Här har det aktiva försäldragänget tillsammans med personalen i parken ordnat en massa härligt under åren!

 På kvällen då de satt och lekte i allskönsro, kände jag att det är såhär det ska vara. Det tar flera dagar innan de saktat ner och lugnat sig, funnit vännen i brodern man annors bråkar så otroligt mycket med i vardagen.

Trapp lekte också duktig lärare åt Trull då jag talade om vad läkaren på rådgivningen tyckt om hans språk. Så de övade uttal och räknade antal (fast där är det nog inga problem precis!).

 På lördag åkte Tripp iväg med sin pappa till Salmisaari för att klättra efter att de egentligen stängt för publiken. Han hade gillat det då det var mycket lugnare än vanligt. Visst känns det rätt hurja att se min plutt klättra upp där. Hela vägen hade han klättrat, och sedan modigt droppat sig ner. Huh. Tror inte jag sku njuta av det själv, men han var glad. "Det är ju ingenting liksom"

 Vi andra blev istället bjudna på middag av min pappa. Ganska skönt med en sådanhär annorlunda middag en tråkig lördag. De lekte sig svettiga med två andra pojkar i klätterlabyrinten innan det var dags att åka hemåt i rusket.

 På söndag hade jag trott att det sku vara nättare väder, men fick snopet svälja besvikelsen då det öste ner med jämna mellanrum och duggade där emellan. I nåt skede tvingade jag endå ut oss. Hade det lilla berget i närheten som mål men gick via skolgården med dess aktiviteter först. Dessa enkla träplankor är ju väldigt inspirerande i sin enkelhet (söker idéer till dagisgården) .

 Spindelmän. Färgerna smälter på nåt vis fint ihop i dimman och de stora isfläckarna..

 Till sist kom vi upp till den lilla skogsdungen på berget.

 Lekte en stund med de medhavda bilarna och höll vår enkla picknick. Varm kakao och goda kex. sedan började det regna slask, fingrarna frös och jag började känna att jag ville hem.

Så var det korta lovet över och vardagen kallade. Inte alls utvilad på nåt sätt efter den sega flunssan och nästan tröttare än innan fick jag endå packa ner jobbnyckeln och förbereda mig mentalt.

Eminem - Beautiful Pain feat. Sia

Lyssnar ofta på Eminem. Vissa sånger, inte alla. Gillar bäst de där han gör samarbete med någon annan, gjärna kvinnlig, mjuk, röst. Denna med Sia hörde jag för första gången ikväll.

Det fruktade läkarbesöket

Han fyllde ju fyra på hösten, den minsta. Då beställde jag en läkargranskningstid, som gick flera månader framåt då jag önskade en morgontid. Då den dagen kom - var barnet så sjukt att vi inte kunde gå. Han var ju hur glad som helst då det sköts framåt, min lilla livrädda unge. Men nu på sportlovet var det dags, dags att gå på den fruktade granskningen. Denna gång hade jag INTE sagt nåt om det innan, så han inte sku hinna skrämma upp sig själv.

Det gick lite bättre denna gång.  Hamnade bara släpa in honom medan han slet sig bakåt upprepande samma mantra om och om igen "jag är rädd för doktorn, jag är rädd för doktorn, jag är rädd för doktorn!". Men då hon började prata med honom i lugn och ro, lugnade han sig lite och pladdrade faktiskt rätt glatt på till sist. Huh!

Men ja. Det förra besöket hos hälsovårdaren hade inte varit till hans fördel. Han blev skickad till ögonklinken (helt fine, med två storasyskon med glasögonen är risken för nedsatt syn endå rätt hög, sku man kunna tro). Men så började hon tala om Ergoterapi och talterapi. Då bromsade jag in lite. Att vadå? Varför? Han är ju väldigt motorisk av sig, tycker jag. Vi har bara inte klippt tillsammans mer än ett par gånger, gör annat helt enkelt. (Det var för att han inte kan klippa så bra han sku få gå dit!) Skrattade lite att vi helt enkelt prioriterat annat. Hans syskon har inte heller klippt i hans ålder, de har ju varit hemmabarn och inte så intresserade av sådant. Men nuförtiden kan de ju, så jag tror han också lär sig med tiden!
Tackade nej samtidigt som jag höll ett litet tal om hur jag ogillar deras mätsystem för små fyraåringar som ligger på så olka nivåer att detta sätt att kategorisera dem suger!

Så sku han få gå på talterapi. Tänkte redan att ok, det ligger endå i samma hus och kan fixas, tills hon sade att han ju då först måste gå på hörselkontroll. Öööh, denna lilla med grym läkarskräck? Sitta tyst och lyssna på pip i hörlurar OCH fatta att säga/trycka då han hör?! Njäe.. Och detta för att han inte lyckades börja alla ord och meningar i rätt form- på finska!? Svenska är ju endå modersmålet! Inga bokstäver fattas och inga bokstäver byter plats. Ska de sitta och plugga finsk grammatik där?! Heh. Så ja, den jobbiga modern tackade nej också till detta stöd.

Blev på nåt sätt så sur. Jag jobbar ju med barn och har nu själv också skrivit av dessa fyraårsrapporter. Finns det nåt att oroa sig över- fine. Men jag tycker endå man ska minnas att de är små och har väldigt olika intressen. Sku detta ha varit mitt första barn hade jag ju blivit oroad totalt i onödan!

Det bästa med detta besök var- då det var över. Då fick man leka lite i vänterummet.

En sagolik vändag

Förra veckan (det råkade ju bli på vändagen!) var det dags för oss, pojkarna och min syster, att gå på Disney on ice. En julklapp vi fått. En super sådan!

Jag var lite nervös. Vi gick ju på föreställningen också förra året, men då var där två saker (cars och toystory) som var väldigt pop hemma hos oss. I år hade de faktiskt mest prinsessämnen, och med tre pojkar visste jag inte riktigt hur de skulle gilla det hela.. Som tur blev det ju bra, blev det för romantiskt gillade de inte sååå mycket det, men nog är ju stämningen, musiken, dekorerna och då de som skrinnar så fina att det räddade allt!

Vi satte oss tillrätta, med mjukisdjur i famnen och allt och njöt..

Ariel med hennes vänner. Trull bestämnde sig då för att vara rädd för nåt i föreställningen. Förutom de fina pyroteknikeffekterna (blixtar och annat coolt) var han då rädd för de utklädda fiskarna. Så han satt i min famn länge (och senare har han inte ens velat tala om de skrämmande fiskarna..)

Gillar då deras decon. Uv decon slår liksom aldrig fel!

 Så blev jag imponerad. Ariel lyftes upp mot taket och hänge sedan där utan några säkerhetsgrejjer och gjorde tricks.

 Runt, runt, runt flängdes hon också till sist. Tänk att våga!

 Gillade Tangleds  "roliga typer"

 och hästen Maximus var ju så fin. Hade inte sett filmen innan, men nu på fredagsfilmen fixades det. Riktigt rolig ju!

 Lyktorna som "sändes iväg", svävande, var stämningsfulla!

 Så kom Skönheten och odjurt med dess snedvridna bakgrund

 och jättefina outfits

 Ett stycke odjur

 Så kom frozen med den söta Sven

 Jättefin fontän, med ljus som liksom rann så det såg ut som rinnande vatten!

 Olaf var figuren pojkarna väntat på. Äntligen var han här! Och i "riktigt" snöfall och allt! Det var så vackert då det började snöa!

 Och hennes isdans i blå dimma och snöfall gjorde mig glad.

Alla tre kom dessutom hem med en egen, överprissatt, Olaf som minne. Inte hade jag hjärta att säga nej. De blev ju så kära också!

 Alla var nog glada och nöjda efteråt! Vilken utmärkt start på sportlovet och vilken passande vändagssyssla! Tack mamma för biljetterna! :)