Dessutom var det inte en helt dålig idé att ha stövlar på den yngsta. Han hittade ju de största pölarna och njöt så av att få springa fram och tillbaka med ansiktet lysandes som en sol.
På kvällen orkade jag ännu släpa mig ut på en springtur då sambon kom hem från jobbet där kring halv tio. Min kropp, den klagar. Borde en vacker dag satsa och gå på någon helkroppsmassage. Mina ben skriker efter nåd och armarna är trötta. Ryggen har också klagat en del på sistone fast den annors mått bättre än på många år. Hade egentligen tänkt unna mig massage redan då svanskotan läkt men så har jag bara inte idas slösa. Tänja borde jag definitivt också bli bättre på! Men ja, hur som hellst så var det nog bra att jag orkade igår, nog känner man sig alltid bättre efteråt. Igår förgylldes dessutom min kväll då jag såg att en liten del av korna (detta var små ynglingar ännu) hade kommit ut. Viskade ett litet moi då jag sprang förbi, kunde inte låta bli då de alla stirrade på mig där i mörkret. På tal om det. Hur fint är det inte att ännu kunna se vägen framför sig kring halv elva på kvällen. Vågade springa genom skogen också då det ännu var så pass ljust. Det är så mäktigt med det nya livet i skogen, den otroliga grönskan. Med duggregn som sällskap var doften också riktigt somrig, och man kunde andas lite bättre. Jag har själv inte lidit så mycket av pollenmängden men sambon lider nåt fruktansvärt trots alla mediciner i användning och Trapps skinn som denna vinter vände mot det bättre kliar igen så han skrapat upp armarna och går omkring med bandage runt dem (för att lite sakta naglarnas framfart). Igår då jag hämtade honom från klubben var det också flera föräldrar som undrade över hans ögon. Njae, inte har jag märkt av att de sku ha reagerat- tills jag såg honom. Oj grynet vilka röda bollar som mötte mig. Kan månne såhär små (snart fem) äta allergimediciner?
