Äckelvarning

Känsliga personer kan sluta läsa här.

Vi var ju i parken på torsdag. Trull hade sandlådspremiär. Ja eller nog satt han kanske där förra året men har nog i såfall glömt vad det hela handlar om. Hela den tiden vi satt där med de mindre satt den lille ungen och hivade in sand (med spade eller händerna) i munnen. Inget nej kunde stoppa honom.
Nå, igår sku jag tvätta baken på honom. Funderade en stund varför det kändes så konstigt. Tills jag fattade. Sand. Det var ju sand i bajset! Mängder av sand. Lite som att gnida stjärten med sandpapper. Underbart. Not!

Men hörni, är det liksom f a r l i g t att äta sand?! Ska jag hålla honom borta från parken eller (ja för inget annat tror jag funkar, han slänger in grus också i munnen med spaden..)?!

Kanske han blir den fiffiga i familjen?!

Åtminstone gillar han att spela shack med pappan. Själv har jag aldrig lärt mig reglerna men han börjar redan vara rätt bra på spelet, fast han är först 4 1/2. O pappan är nöjd! Han brukade lära barnen i förskolan där han gjorde civiltjänsten spela också. Med det vanliga brädet ville pojkarna inte spela men detta fina Star wars  inspirerade fick han av sina föräldrar till julklapp nu senast, och vips var de intresserade! Själv blir jag alltid glad då jag följer med dem. Tänk att tålamodet finns då det så ofta blir bara katastrof då man försökt med nåt annat (enklare) spel tillsammans.

En liten typ

För nog måste man vara ganska liten för att komma på tanken att klämma in sig under vagnens varukorg för att komma åt bollarna på andra sidan vagnen. Min älskade minimänniska.

Ute på jakt

Jo, nej, inte sådan jakt! Byxjakt var detta frågan om. En och en halv timme letade jag efter ett par som passar mina korvben i Östra centrum. Hann nog bara leta i tre butiker då jag ramlade in på Halonens barnskoavdelning där innan, men ändå. Att det ska vara svårt. Nog går ju liksom byxorna på men så ser man så förbaskat fet ut att  det är omöjligt att tänka sig att visa upp sig bland folk iklädd i dem. Blah. Så det var med andra ord helt bortkastad tid, måste ju ut på jakt igen inom snar framtid. Usch. Har nämnligen bara ett par som passar mig för tillfället och ett par byxor i en barnfamilj är lite spännande.. Ska någon smutsa ner dem innan man hinner ut?!

Nå alldeles tomhänt kom jag inte hem. Hittade till exempel de sötaste små fejkcroksen åt minstingen som blev SÅ glad. Han gillar skor.

De minsta i butiken (små 22:or)

Kolla nu så glad han blev. En lååång stund klampade han omkring med dem, nöjd som få.

Ett vackert linne. Det fanns i en orange-brun färgskala också som också var helt ljuvligt.

En fin T-skjorta med nätt brodering framtill som jag kände att ropade mitt namn

Ja och så fick jag ju äntligen köpt ett nytt tungsmycke. Har haft samma i säkert åtta år (urk) och det hade redan börjat fastna tandsten (?) på den nedre bollen. Fina bollar i regnbågens färger blev det denna gång, jag är själv nöjd (det är ju inte precis så många andra som brukar se smycket).

Innan mörkret lade sig

Jag kom ut och springa medan det ännu var ljust idag! Tänk er! Det är sannerligen en tid sedan det hände senast.  Jag gillar ju att springa i mörkret. Gillar de tomma gatorna och att man smälter in i omgivningen. Men idag var nog helt uppfriskande, omväxling piggar väl upp liksom. Valde skogsvägen, trodde våren kommit. Men nej, sådan tur hade jag ändå inte. Det var tjockt med snö på vägarna än. Men åtminstone var vägen sgs. folktom, tror att regnet och det gråa vädret en fredag kväll kanske möjligtvis hade nåt med saken att göra. Nå, verkligen inte mig emot. Jag njöt. Mina ben då. Njae, inte så mycket. De är nog rätt sönder mina smalben och vrister. Men vi klarade oss och nu ska jag försöka massera dem till liv igen. Äh. Viljan finns ju liksom men så sätter kroppen sig emot. Blah. Nya skor borde åtminstone till en början införskaffas. Men med vilka överloppspengar då liksom. Ungarna ska ju alla ha nya skor och vårkläder de också. Men dessa har nu redan rätt många år på nacken ,ok lite graviditetspauser i springandet,men många år av riktig användning har de nog också.

Parkdag

Så har vi hängt våra timmar där igen, i parken. Trull och jag i fyra timmar och Trapp i sex och en halv. Ändå gnällde de då jag ville gå hem.
Trapp har de senaste gångerna fått leka i "mörka rummet" efter klubben med sina kompisar. Ett mindre rum där det är mörkt, tyg för fönstret och svaga lampor. Dörren måste någon av de som jobbar i parken öppna med nyckel. Där har de byggt kojor av madrasser,bord,stolar, dynor och tyg. I timmar. O oj vad de njutit av privilegiumet. För det mesta är det nämnligen bara skolbarnen som fått äran att vara där, man måste kunna lita på barnen i rummet då dörren ofta är fast så de får vara i fred. Efteråt ska man sen också plocka tillbaka alla sakerna på rätt plats, och det har de också gjort.
Då klubbkompisarna gått hem så har han fortsatt att bleyda med skolbarnen, idag både ute och inne.  Snart går det bättre att göra ute också då vantarna kan tas bort utan att man börjar frysa av att röra på de små metallsnurrorna. Inte länge kvar tills det, tror jag. Idag hade vi ännu vinterkläder på hela patrasket. Barnen som går i parkens eftermiddagsversamhet däremot, jag många går omkring i t-skjorta. Brrrr. Undrar hur många av dem som "råkar" få vårflunssa då de rullat omkring på den dyblöta marken eller i snöfläckarna det ännu finns gott om på gården. Nästan ingen av dem använder ens utebyxor. Annat är det i Tripps skola där de ska vara ordentligt klädda då de är ute. Tror och hoppas jag. För än är det vinter kvar säger mor.. 

En av skolpojkarna hade med sig sin arena som alla fick prova bleyda på

Den mindre hade cykelpremiär på minsta sparkcykeln i parken. Lite svårt men ganska roligt ändå.

 Några av de andra mammorna i parken som har palstan var idag och kollade hur där såg ut. I början av veckan var ännu allt täckt av tjock snö. Nå nu hade det tydligen kommit fram en hel del jord redan så jag ville också gå och se på vår i dagsljus (har ju brukat springa förbi bara i mörkret). Så då middagen var framdukad tog jag min kamera och drog på mig stövlar och rock och promenerade iväg över åkern. Lite besviken blev jag nog. Alla gångarna badar i djupt isvatten där det inte än ligger snö kvar. Lera och ogräs överallt. Men några små tecken på liv såg jag som tur. Som dessa gröna,sköra som jag planterade på hösten och glömde skriva ner VAD de är. Nå, snart märker man väl vad de ska föreställa. Liv är det i alla fall i dem, liv!! Härligt!

Klätterhortensian är också vid gott mod,blåbärsbuskarna i nedre kanten av bilden likaså. Så hoppas vi att hararna lämnar dem ifred detta år. Har inte kommit över nåt billigt nät/staket som jag sku behöva för att ksydda en hel del de brukar gilla att smaska på (och så den där lilla terroristen då som på nåt sätt ska hänga där och "hjälpa till"). Dammen som syns på bilden simmar inte grodorna i på en tid, tjockt med snö och is där än. Men det närmar sig nu, snart får man ta tag i spaden och se hur allt vaknar till liv. Oj så jag väntar!

Att kunna nåt roligt

Nåt som underlättar en hel del också för föräldrarna. Att kunna åka rutchbana. Så himla spännande och roligt för en liten en på ett och ett halvt. Den är rätt stor med en gupp på och många trappsteg upp,men sedan igår klarar han det galant helt själv.

Under solens värmande strålar, med ett brett smile, går man på marken (där snön till största delen smultit bort, obs!) mot rutchbanans trappor.

Klättrar med säkra tag upp för trapporna, upp mot höjderna.

 Hasar sig fram till kanten och vänder fötterna neråt. Nu är är det nära.

 O huuuuui åker man ner på magen och skrattar glatt då man kommer ner.

På nytt och på nytt. Jag vet vad vi gör de kommande parkbesöken. Men inte mig emot. Glädjen gör en glad.

Sista lediga dagen

De större pojkarna kom hem redan rätt tidigt på dagen efter det långa fria livet "på landet" (esbo, inte såå exotiskt). Vi firade lite Tripps namnsdag (Elias) och han fick souvenirer från England där hans mormor var förra veckan. Hon hade råkat hitta en likadan "klockbleidi" som stals av Tripp för någon vecka sedan och han var glad. (tills han brast ut i gråt och sku ha tillbaka den som försvann) Trapp fick också en liknande fast den har "hammare" som kommer ut då den krockar med en annan.

Äntligen fick de en riktig arena också

På eftermiddagen kom också pojkarnas moster äntligen på besök och fick spela wii en god stund med pojkarna.

Under tiden hann jag (ja väldigt osocialt) baka mina "påskmuffinsar" jag planerat att baka hela påsken, samt laga mat.

Pojkarna fattade inte alls varför jag tyckte den var så SÖÖÖt, den lurviga tipun i påskgräset.

Muffinsarna blev mycket goda! Lade vitchoko i smeten och frostingen och fyllde dem med lemoncurd mousse. Hade inte fyllt muffinsar förr men det blev riktigt gott.

På kvällen drog jag mig också ut på springtur. Det hade gått en tid emellan, har inte varit helt ok. Både sambon och jag har haft stegring nu i många veckor, ont i lederna och musklerna. Det går liksom bara inte bort. Så igår struntade jag i det hela och sprang. Det kändes riktigt bra och kvällen blev extra lyckad då jag för första gången på evigheter såg en fin,stor räv som lugnt gick på gatan utanför vår närbutik. Oh om jag bara haft en kamera med!

En påsksöndag

Vi åkte till svärföräldrarna med minstingen på söndag. Det var riktigt skönt att ha chansen att sitta i solen en stund i lugn och ro. Passade också på och tog en promenad i skogen. Inte precis vår där än. En massa snö och så hade det huggits ner långa rader med träd, vilken alltid är lite sorligt, men gott gjorde det att strosa omkring helt ensam.

Två glada typer mötte oss. Tripp hade redan förfirat sin namnsdag och fått flera nya Beyblades.

Trots snömängden värmde solen redan skönt.

Hade tänkt fota vårtecken men blev lite besviken.. Fast vackert var det nog i skogen, som alltid.

Färgen säger jag bara, färgen. Älskar!

Bredvid raderna av fällda träd hade dessa yttepytte träd skyddats med nät. Kändes lite fånigt.

Utanför svärrisarnas gård har pojkarna (ja eller kanske mest sambon) byggt en fin koja som fick mig att le.

Dessa lingon-och blåbärsbuskar som en gång togs från skogen är redan imponerande stora.

De mindre lekte i skåpet i någon timme. Väldigt roligt.

Bjöds på gott.  

O farmor hon orkar bara leka och leka. 

Uups!

Stod en stund och lyssnade på puttrandet inifrån mikron igår kväll. Tills jag plötsligt hajjade till och fattade att det ju var min sallad jag satt in för att värmas.. Ojdå.

Tilläggas kan förresten att det var en väldigt god sallad. Sallad,rucola,cantaloupe, körsbärstomater, avocado och halloumi. Nam. Som tur var det bara det översta lagret som blev lite för varmt, men det störde inte då man rörde om lite. Brukar värma min sallad om den stått i kylen innan, lite,lite, inte så den puttrar sådär. Gillar inte att äta för kallt, det smakar inget.