Cirkusdjur

Såg att cirkusen var på väg förra veckan till planet nära oss. Vi har gått på den ett par gånger, kul, men inte sådär WOW på nåt sätt. Det är ju mest för barnen man går..
Nu var de alltså här förra fredagen. Åkte buss till jobbet på morgonen och såg dromedarer beta i gräset. Visste att jag måste få visa dem till ungarna. Så efter jobbet, och uthämtning av hett efterlängtade paket på posten (ni får se vad det var då jag får min hovfotograf, Trapp, att ta aningen skarpare bilder på mig..), släpade jag med mig de två yngre nerför backen mot sportplanet.Vi var rätt sena och cirkusen sku just sätta igång, men vi hann se dem!

Men ja. Inte känns det riktigt bra detta. En rad med hängiga ponnyn, och en dromedar och en kamel i en liten låda..

 En lurvig en, vad tusan heter denna på svenska?! Tyckte den såg så utråkad och malplacerad ut. Stackars djur!

 Liksom denna nyfikna filur och dens kompis. Hur man får dem att passa som cirkusdjur övergår mitt förstånd. Blä. Den har hängt så mycket över repet att den tappat skinnet där nere vid halsen. Där stod den och kollade ut på båda sidorna om lastbilen. En nyfiken mjukis. Såg så sympatisk ut att jag gärna kunde ha traskat iväg med den i ett koppel. Kunde ju bra mata den från balkongen, heh.

Men ja. Man får ju hoppas att de lever ett lyckligt liv största delen av tiden..kan ju inte veta vad de tycker. Men sådär spontant känns det nog inte rätt! Inte fast de är huuur söta och drar till sig publik!

Blommor till hjärtevännen

Han har blivit så förtjust, så förtjust, min fina sexåring. M går i samma förskola, och tänk, hon bor inte långt ifrån oss (inte helt att räkna med då det är sex kilometer dit och barnen bor rätt utspritt). Hennes lillasyster går i Trulls grupp och de kommer också fint överens. Hon har också frågat mig aktivt, enda sedan hon fick veta att vi bor i närheten, när hon får komma på besök. Sötis!
Nå förra veckan ville Trapp ge blommor till den bästa flickan, M. (Tänk, min unge charmör, hoppas det håller i sig då han blir äldre!). Vi gick alltså till palstan och plockade de finaste han hittade där (fanns tyvärr inte så mycket att välja mellan längre) innan det utlovade köldnatten kom. Hela vägen hem från palstan skuttade han också iväg från vägen mot ängen för att snappa åt sig de finaste blommor han såg på vägen, så hon sku bli glad!  Dagen efter hade vi stämt lekdate i parken nära dem nämnligen, så att han kunde ge henne blommor utan att de på förskolan ser det.
OJ så han väntade, och väntade. Skuttade fram längs gatan då vi gick, trots en lååång dag bakom. Och de lekte så fint tillsammans i den kyliga kvällen, tills solen gick ner och vi måste gå hem.

Träffade dem i "A-parken" där vi inte varit på nåt år faktiskt,fast den ligger på området.. Den är nämnligen kanske lämpligare för aningen större än Trull. Men han gillade "bryggan" mycket, och de sparang alla glatt fram och tillbaka på den.

 Nätet var inte riktigt i hans kategori,men de andra klättrade glatt.

 Och så hittade de på en massa tillsammans, trädet var tex. en butik.

 Och de med omtanke och värme utvalda blommorna väntade på att överräckas innan vi skiljdes åt. Jag tror hon verkligen blev glad. Åtminstone verkar hon gilla att vara med honom, där satt de tex. tillsammans på "bryggan" med armarna kring varandra.. Hon som han "aldrig,aldrig ska glömma". Hans bästa vän! Så oskyldigt och hjärtevärmande. Sötnosarna. <3

Då man får lust att lägga sig i..

Var på uppköp inför minstingens kalas då det var en annan mamma med sina barn vid samma hyllor för att också handla kalastillbehör. Den ungefär fyraåriga flickan ville ha prinsesstallrikar till alla gästerna. Mamman lät upprörd och frågade gång på gång vad dottern sku tycka om hon fick dukat med "pojkmotiv" på kalas hon gick på?! Jag kunde inte tro mina öron! Såg dottern bli ledsnare och ledsnare när mamman försökte få henne övertalad att köpa pojkmotiv till hennes pojkgäster istället för de fina prinsessorna dottern hade velat bjuda godsakerna ifrån, på hennes kalas!
Hur kan man tänka så avigt som mamma?!

Att vara eller inte vara..

Jobba eller inte jobba.. Här då, på det roliga, men utmanande jobbet jag fick.
Det blev pannkaka på fredag. En sorgsen och arg liten son på nyss fyllda tre år, som inte kan förstå vaför mamma är i rummet intill, och han inte får gå in till henne. Gråt då vi skiljs åt på gården, eller inomhus. Mammaaaa! Jag hade ju hoppats på det bästa, att han sku ta det bra, som stora förskolepojken. Men han är ju så liten att han själv också ännu kunde vara i lillagruppen där jag håller till. Och han har annors också dragits till deras rum, då det var det rummet vi bekantade oss med då innan sommaren.. Stackars, stackars parveln min. Ja och stackars hjärtat mitt. Sk*t mamma, är jag det då jag utsätter honom för detta?! Blir det bättre med tiden? Kan vi vänta?
På fredag då jag släppte ut allt de de somnat (ja såhär har man ju inte hållt på att gråta på lääänge..) var jag färdig att säga upp mig direkt, är ju på prövotid än. Men så gillar jag ju detta! Gillar stället, personalen och de små. Gillar att jag kan byta kläder och ta hem de mina egna utan att onödig tid tillsammans hassas på bussresor och stress. Lilla, älskade barn, kan du inte försöka förstå?
Tips på nåt vettigt att ta sig till i situationen? Hur man bemöter sitt eget barn i andra gruppen som inte vill gå ut/in då han ser att jag stannar ute/inne med andra små. Fast tror inte egentligen han är svartsjuk på de små, han älskar ju babyn. Men han sku vilja hänga med oss istället helt enkelt, tror det är för hektiskt på hans egen sida. Han hade redan innan börjat tala om att inte gå till dagis om morgnarna, fast det gick så bra i början. Oj suck vilka svårigheter jag satt mig själv i, hade ju hoppats att detta hade varit den ultimata lösningen.

Den där jag lever med..

(stulen bild av Alvi Pakarinen på fb)

Sådant sysslar han med medan ungarna äter glass på soffan hos sina farföräldrar. På en ö utanför/i,( hur man nu tar det) Helsingfors dit de åkte liten motorbåt i stormen. Allt för en sten.

Tunikor från Sagolandet

Oh, Var inne på finaste Sonjas blogg och såg detta!Vilken underbar klänning!
Klickade in mig på länken Sonja hade lagt in i sitt inlägg och ännu vidare, hit. Då blev jag lite kär. Och snål. För jag vet att jag kunde göra det där. Bara jag fick mig själv igång, och någongång hade tid. Nu sitter jag och funderar. Om man borde sätta maskinen igång nåt tag, för första gången på länge. Har sådana mängder med tyg här hemma! Sen när man hinner alltså. Just nu ska jag gå igenom loppisstuff för att infinna mig vid mitt bord imorgon på morgonen klockan nio! Ni är välkomna på uppköp där kring tio. Det är nära som tur, "invånarhuset" Kaari där det nu ska ordnas lopptorg en gång i månaden. Jag är så glad över detta, då vi aldrig kommer iväg längre än det, då inte vi äger någon bil. Nu vill jag få mera utrymme här hemma! Det är ju endå inte så att våra kläder krymper med åren precis..Och så drömmer man då tydligen ännu om mer.. Men faktum är att jag är i behov av lite arbetskläder, man har inte kanske sas satsat så mycket här genom mammakarriären, om vi säger så.

Brast ut i skratt

Pojkarna åkte till farmor och farfar för någon timme sedan. Trull hade en jobbig morgon, och vägrade äta nåt då hans favorit var slut. Så meddelade att han behöver äta nåt då han kommer fram (sambon åkte samtidigt iväg för att klättra). För en stund sedan dök detta upp i min mailbox."Framme". Ja sannerligen, här är det helpension av bästa sort. Ser att han fått sitt "morgonmål" också! 

Tre (underbara) år!

Natten till den 30 September är han född, min finaste lilla skatt! Han som kom med fart då han bestämde att det var dags, så jag också fick en naturlig förlossning i mitt bagage.
 Den lilla som genast var vår, som gjorde familjen ännu helare, fast han inte var inplanerad. Som jag var och varannan dag tackar för att han finns till, att han kom just till oss! Som jag älskar mer än med hela hjärtat, och storebröderna likaså. Tänk att vi fick just honom, den perfektaste lilla typen, med stora blå!
Jag hann just ge en snabb kram på morgonen, innan det var dags att springa till bussen och åka på min första jobbdag. Han fick istället fira med hans dagisvänner. Med krona på huvudet, tre blommor i vasen och sång, på svenska och finska. Förutom det lilla kortet då, och kex vid maten till alla vännerna. Min lilla, tänk att han har ett "eget" liv nu, fast det känns så otrevligt i mammahjärtat.
På kvällen firade vi hemma. Sambon var på jobb, tyvärr, men vi filmade våra sånguppträdanden, och tog bilder!

Nåt stort hade jag redan haft gömt i skåpet en längre tid, i väntan på passligt tillfälle. Spännande, vad kan det vara inlindat i täcket!?

 Ett eget lasersvärd!

 Så öppnades det mer, från de fina flygplanspappren.

 Små fordon, traktorer, lastbil,ångvält, allt en liten unge älskar och som bra ryms i billådan. Kortet blev lite snabbt ihoppysslat denna gång. Kan ju inte vaka om nätterna längre.. Och i butiken tyckte jag inte om riktigt nåt, inte åtminstone så mycket att jag var färdigt att betala de summor det begärdes för de bästa.. Så han fick istället klistermärken på sådant han gillar.

 Och så sjöng vi, på alla språk och många sånger. Det bästa med födelsedagar ju, efter ljusblåsning! Det  fick han självklart också göra! Se nu på den lilla lyckliga! <3

 Så fortsatte han att leka med tågbanan, och tåget han fick dagen innan. Banan har gått igenom vårt hus hela veckan, har inte hjärta att ta itu den då han är så nöjd med den!

Grattis än en gång min finaste skatt!

Kalas

Försökte spara krafter denna gång. Småplockade från de värsta högarna flera dagar innan men lämnade röjning och dammsugning till samma dag festen gick av stapeln. Onödigt hade det ju varit att göra det innan. det går ju inte många minuter innan det ser lika ut igen nämnligen.. Men det största valet var nog att lämna bort tårtan. Som tur vet han ju inte ännu om den stressande traditionen..

 Medan jag fort städade på förmiddagen var de andra ute. Visste att det är lättast så, och bra att få utlopp för lite energi också. Dessutom hade sambon kvällstur denna vecka, då gäller det att tanka lite då de inte ses på kvällarna. De lekte i parken. I"dinoskogen".

 Så kom folk. Mycket folk. Närmaste släkten är inte så liten.. Födisbarnet öppnade paket medan jag försökte få allt klart i köket. Då dagssömnen uteblev var det en lite trött typ som öppnade paketen tydligen. Dessa tyckte jag var en rätt bra idé, han älskar ju lampor!

 Han fick en massa annat fint också! Själv var jag väldigt glad över den tjocka sagoboken med nya sagor att läsa om kvällarna!

 Medan hans absoluta favorit var detta. Ett batteridrivet tåg!

 Den sjukaste presenten var av systra min, nåt hon hämtat med sig från Kina. En dansande robot som högt spelar Gangnam style och har laser och lampor. Skräckblandad förtjusning ser ni här.

De blev bjudna på mat. Fick tydligen tummen upp.hade för första gången i mitt liv bakat smörbollor som kom ur ugnen då gästerna kom. De blev riktigt goda och var poulära!

 Och istället för tårta hade vi två ostkakor. Gästernas favorit och alltid med på våra fester. Denna gång gjorde jag en utan gelatin, med vegetariskt förtjockningsmedel, såpojkarnas faster fick smaka hon också. Den blev riktigt god, men inte blir det ju lika stelt inte..
Och så sjöng vi, han hårdast av alla, Happy Birthday. Och fick för en gångs skull blåsa heeelt själv!

 Så hittade vi ett paket som blivit bortglömt, en "piltavla" med kardborrebollar, mycket omtyckt!

 Ett lyckat kalas, men det brukar de ju vara! Så sjukt, att fira min baby, TRE år!!

Om att vara slut som människa

Firade min yngsta, finaste, lilla typ på veckoslutet. Mer om det då jag en dag får sitta en stund, stilla, vid vår dator.. Men det betyder att det inte precis var ett "ladda batterierna" veckoslut.
På måndag fyllde den käraste tre. Det var också första dagen på jobbet. Började ju nu min karriär här i ungarnas dagis, på lillasidan, tills de får en ny heltidsanställd, tror jag.. Följer bara order, heh. 
På tisdag fick jag redan ta han om sex små ett och tvååringar jag knappt lärt mig namnet på, då också den tänkta vikarien henn bli sjuk innan hen hann på jobb.  Kanske möjligtvis den mest hektiska dagen i mitt liv. På kvällen hade jag ännu stämt träff för att hämta loppissaker och vi kom hem just passligt till att laga middag. Ja jag alltså, är ju ensam med dem om kvällarna.. Då den yngsta, som ju sover dagssömn nu igen, somnat vid tio var jag slutkörd som människa. Då fann jag min skatt, pumpan jag så kämpat med hela sommaren, söndersprängd på balkongsgolvet. Och ja, brast ut i bröl. Bröl över livets orättvisor. Hur lite folk uppskattar dagispersonal. Hur lite jag uppskattas hemma. 
Funderade på vilken beslutsfattare som sku gå med på att jobba en dag som jag just varit med om, för den lön vi får. Jag vet svaret. Ingen! Och ingen fattar vilket problem vi har framför oss, med dagvården som den är, och det är så sorligt, så hjärtskärande sorligt. Att vår framtid får ha det som de har om dagarna.
Att de ännu tänker gå och gräva i rätten att få välja själv. Att inte längre få välja att skydda sitt eget barn, som jag gjorde med de mina. Sätt DEM på dagis i en vecka och se vad de tycker sedan. 
Så frustrerad, så ledsen så arg. Så SLUT!
Och nu är det först torsdag. 
Och veckoslutet är ju inte precis batteriladdning nu heller, ska sälja på lopptorg. 

Så. En liten råddig story om min vardag då. Medan jag lyssnar på lugna andetag runtom mig. Dagens enda lugna stund. 

Femtontimmarsdagar. Och tårar.