Det heliga lovet

Nu är stunden kommen. Stunden jag väntat på och drömt om sedan Maj. Jag ska få vara ensam i några dagar. Den lilla och hans far åker snart iväg till brorsorna och farföräldrarna. Jag ska städa ifred. Jag ska sitta hela dagen och plocka ogräs ifred. Jag ska beställa akuttid till läkaren och gå dit ensam (har haft kvinnliga besvär i flera månader nu men inte kunnat gå till läkaren med de tre i släptåg, har inte haft större lust att se dem förstöra rummet medan jag ligger med benen i vädret liksom..). Jag ska se om jag hittar någon cykelbutik på rimligt avstånd jag kan gå till ensam och provköra cyklar. Jag ska njuta. Ja eller så blir jag så stressad av att hinna göra allt ensam att jag inte får nåt gjort. Sådant har också skett..

Men nu då. Nu bränner ju tårarna lite bakom ögonlocken. Hur ska jag kunna skiljas från den lilla busen som nu ligger och sover i sin egna säng (!) och andas med djupa, fina andetag, så himla gullig?! Min lilla knubbis med de mjuka armarna. Inte få höra om alla pyypaan här flyger. Inte bära bort från alla förbjudna sysselsättningar. Inte få blöta dregelpussar och le åt hans springande fram och tillbaka. Mitt lilla hjärtegryn. Han är ju så liten. Men jag vet ju att han kommer att ha det mer än bra med alla kära, säkert njuter han en massa mer än om han sku vara här hemma. De har ju egen gård och skogen som börjar vid bakdörren. Där är super service med mat som alltid smakar bättre än hemma. Ja han klarar sig nog. Men oj så jag kommer att sakna! Fast det är väl just precis det jag behöver just nu efter den alltför tunga våren och sommaren. Lite jag-tid. Ja, det är jag nog värd, om jag får säga det själv. Det har varit lite svart i sinnet. Nu hoppas vi att detta blir en bra start på slutet av sommaren. Att vi alla sedan kan njuta av varandras sällskap igen efter en liten paus.