Innan vi tar den gångna veckan

Har varit ensam med pojkarna de flesta dagarna, så bloggandet har jag inte riktigt hunnit med igen.

Har ju nästan alltid kameran med mig och fotar en hel del. För att de inte tagits i onödan vill jag lägga upp dem här fast det redan gått en tid..

Megapölarna vi hade förra veckan (se bild nedan) har krymt och snönivån har sjunkit drastiskt.

Efter att denna bild tagits satt han sig ner i pölen. Skrek förtvivlat och väldigt oförstående då jag kallt lyfte bort honom efter ett par varningar. Stackars barn. Dumma mamma.

De pysslade ett par bilar de trivdes väldigt bra i. (Hur länge måste man spara sådanahär lådbilar innan det är ok att föra dem till insamlingen?!)
Här kollar de på youtube tillsammans. Trapp älskar sin namnsdagsgåva (pipon).

Här har det varit lite byggarbete. Nu klarar Trapp bra av att bygga sina banor själv, Trull också faktiskt, fast jag brukar nog lite hjälpa då det är en av de få sakerna jag gillar att göra. Men trots tre banor blev det ju fort gräl. Inte är det lätt då man alltid vill leka med precis samma saker..

Men en stund hade vi det roligt i alla fall.. 

Övning ger väl färdighet?!

Han har ju haft balanscykel sedan han var tre, Trapp. Då vi hittade en som han med nöd och näppe räcktes ner till marken ifrån.. Han är ingen jätte precis, ingen av dem är ju det. Det har aldrig varit några problem med den, han älskade "prätkän" från första stund! Åkte hårt och bra.
Men att trampa. Med pedaler. Nä-ä. Det har han inte förstått sig på, alls. Inte med trehjulingar, parkens cykelkarusell eller med trampbilar. Fötterna har åkt fram och tillbaka, fram och tillbaka och inte runt, runt som de ska.
Nu fyller han ju sex i Juni. Ska börja i förskolan i höst. Och jag känner på nåt sätt det är dags att lite aktivare börja träna. Så vi letade fram den minsta cykeln med "skuffstång" och satte igång hårdträningen på söndag. Det lönar ju sig att passa på medan man ännu har vinterhalare och vantar på som dämpar vid eventuella fall liksom, hördes mitt pepp-talk.. Ja och så lovade jag visst ett besök till Hoplop om han lär sig cykla med två hjul.

Så då det slutat regna på lördag kväll, efter farföräldrarnas uppskattade besök, begav sig hela familjen ut på gården för årets första (blandade) hjultur.

Stön och suck. Suck och stön. Och väldigt, väldigt ont i armen av att hålla i den blivande cyklisten (tror jag försträckte den för någon månad sedan och har sjukt ont hela tiden annors också). Men hej, åtminstone kan han bromsa!

Idag sku vi prova på nytt. Jag bestämde att han får börja med 16 tums cykeln istället. Man hamnar ju trampa så himla hårt med den minsta och så kom ju knäna nästan i hakan. Så vi (nå sambon för en gångs skull!) monterade en skuffpinne på den också.

Och vet ni vad. Jag tror jag kan säga att han kan det där med att trampa nu! Fötterna slant inte alls lika mycket bort från pedalerna idag som på lördag! Ett par gånger släppte jag tom. för en meter eller så innan det började wobbla för mycket (då han misstänkte att jag släppt). HURRA! Nu är det då bara själva cyklandet utan hjälp han måste lära sig innan det blir shortsväder. En ny hjälm måste han också få så fort som möjligt! Denna sitter alldeles för högt och dåligt nu! 

Tripp tog också ett steg framåt idag! Köpte en ny (begagnad) 24" cykel förra fredagen. Då ansåg han nog att den var alltför hög. Men idag frågade jag om han inte vill prova den på nytt, och så gick det ju hur bra som hellst! Livsfarligt såklart bland bilar och folk och staket som kommer lite för nära inpå (bara en bit lossnade dock från cykeln under de fast hur många fallen). Men ungen var nöjd och jag likaså! Nu hoppas vi bara att ingen stjäl dessa från vårt förråd! Hamnade ju ta bort handbromsen på Trapps röda då någon stal några bitar från den förra året. Idioter! 

De hemska inre bilderna man aldrig kommer att bli av med..

Hämtade ett par byxor jag köpt vi Facebook loppigruppen, igår. Ett höghus här på området. Högsta våningen. Den hade annorlunda trappor än vårt hus där det finns en plattform med vändställe mellan varje våning. Här var det en enda lång trappa som gick rakt igenom hela huset mellan våningarna. Farliga trappor.

Hade med mig de två yngre. Trapp gick på högvarv och lekte i trappuppgången medan vi väntade på att den dammsugande mamman sku höra vårt plingande på dörren.
En stund senare hade hennes lilla flicka fått henne att inse att det var någon bakom dörren genom att vifta och peka (för liten för att prata). Men då var energinivån på vår mellersta redan lite väl hög. Trull började också tröttna på att sitta i vagnen där jag försökt hålla honom. Släppte lös honom. Det var ju rätt mycket utrymme i den luftiga trappuppgången då det bara var två bostäder här högst upp.

Men så sprang han mot trappan i andra ändan av våningen. Ropade stop. Han lyssnade inte utan sprang närmare den vilda storebrodern för att leka. Stannade på kanten av trappan och jag gormade STOP! NEJ! igen.

Men han tappade balansen och jag såg hur min lilla älskade unge föll handlöst ner för den långa, breda stentrappan med vassa, vassa, hörn på vartenda steg. Vrålade nåt och RUSADE efter genom våningen och neråt för trapporna. Som tur hade han vid fallet kippat över på sida så han rullade ner för trapporna på sidan, liksom nästan liggandes, och så fick jag fast honom mitt i den långa trappan. Med hjärtat i halsgropen ryckte jag upp honom i famnen och han bara tittade på mig förvånat med stora ögon. Ungen grät inte ens! Däremot grät den andra mamman som darrande stod och väntade på oss.. Stackarn. Att hej liksom. Vi kommer och hälsar på och ger dig traumor för resten av livet..

Tänk om han inte haft sin vinterhalare och mössa. Tänk om han kippat över framåt istället för åt sidan, som senast han rullade ner för Trapps kompis trappa med kullerbyttor (trätrappa och en liten bråkdel av denna trappas längd). Vill inte ens tänka på hur det kunde ha gått. Det räcker med att jag hamnar bära med mig denna inre bildserie resten av mitt liv. Oj kära, kära, lilla barn vilken tur du hade!

Det värsta är att han ju inte lärde sig ett smack! Han var arg då jag inte lät honom fortsätta leka i trappan..

Så nu har jag två sådanahär riktigt hemska minnen inuti. Låt dem förbli de sista, snälla.

Ett nytt köksbord

Hurra! Det var på tiden det!
Vi har ju inte kunnat bjuda folk på kaffe på sistone då man inte rymts kring vårt bord. Eller visst har det varit några här men det kändes alltid lika löjligt då inget rymdes mellan tallrikarna. Nu är det tjugo centimeter mera utrymme åt båda hållen och ännu förlängningsbart med förtio! Jag trodde vi inte alls sku rymmas in i köket längre, men konstigt nog tycker jag det passar där rätt perfekt. Färgen matchar ju inte alls med stolarna, men sådana världsliga smådetaljer struntar vi i inom denna familj. Huvudsaken är att sushifaten hädanefter ryms mitt på bordet utan problem. Heh.
Hemlevererat och allt för 50€. Ingen dålig deal, tycker jag!

Första måltiden kring nya bordet, igår på kvällen. 

Men den var ju så ensam..

Lilla Robinson alltså. Fosterfisken. Som ska växa upp i räkvärlden innan den är stor nog att flytta hem till de stormunnade som väntar på den.
Den såg ju så ensam och ynklig ut där bland räkorna. En Stimfisk. Ensam. Ja du förstår väl?!

Så då vi varit och hämta Trapps glasögon från butiken förra veckan gick vi då in i djurbutiken i Itis och valde tillsammans de finaste små fiskarna (tetrona) i butiken. 7 stycken hehkutetran, Hyphessobrycon amandae (ber om ursäkt, kan bara dessa namn på finska). Han hade nog egentligen velat ha kardinaltetran men har lite svårt för dem själv men efter att ha pratat och funderat en stund valde vi de vackra orange (nomen ooh vilken överraskning säger alla nu..) som blir högst tre centimeter stora. Lilla Robinson blir ju dubbelt så stror en dag och kan därför inte bo kvar med räkorna.

Men lilla vännen då de flyttade in. Lite gömde den sig till en början men nu simmar den glatt med de helt olikfärgade men lika stora vännerna. Jag tror nog den är gladare såhär!

O så de är vackra!

 

räkorna har inget emot de nya invånarna heller. Fast de kan nog inverka lite på populationsökningen om de får tag på fritt simmande miniminibabyräkor. För det är nog bara nyfödda som möjligen kan tänkas rymmas in i dessa små gap.

Lilla Robinson, diamanttetran,Hyphessobrycon amandae

och tyvärr den sista av fyra tulisukarapun Caridina cf. cantonensis "Crystal Red" Den borde nog få nya vänner. De andra klarade inte av flytten hit och dog fort. Denna är dock värd att sitta och vänta på att den dyker upp ur sina gömställen. Helt otroligt vacker! 

Elias

Oj så han väntat. Namnsdag.
Vi brukar fira namnsdagar, fast Trapp får fira andra namnet. Tripps tur var alltså igår. Vi tjuvstartade visserligen redan på söndagen då han tyckte att det var fel på alla sätt och vis att han hade namnsdag på en TISDAG, SKOLDAG.. Man hinner ju inte njuta då liksom. Så på söndag fick han en beyblade och så åt vi underbar sushi på kvällen. Tröttnar jag någonsin på den rätten?! Fast nu blev det utan lax denna gång.


Men tisdag, den riktiga dagen var alltså vardag. Med väckning och tvinga sömniga barn ur sängen. Iväg till skola och jobb. Iväg mot parken och klubben.

Lokkikerho hade tur. Just som de höll på att prata om vad det var för en flaggdag och förundrades över avsaknaden av flagga i parkens flaggstång traskade en man ur deras förråd med Finlands flagga under armen, på väg att hissa upp den till nästa. Stackarn, vilken publik han hade. Högt diskuterades det om vad han höll på med och att flaggan under inga omständigheter fick nudda marken.. och så tänkte det ju gå illa!

Vår lilla ledsna unge (för han fick inte sätta gul väst på sig och stå i raden med de han anser vara också hans vänner!) tyckte inte det gick fort nog att skyffla i av den nya snön i munnen med händerna. Så han lade sig ner för att kunna hugga i med bara munnen..

 Inte kunde man klaga på vyerna denna morgon! Underbart vackert med den nya snön som föll på måndagen! Flaggan hissades också upp och barnen fortsatte iväg på en promenad.

Medan Trapp var i klubben åkte vi med Trull för att plocka upp FB-loppissaker. Har ni kollat om ni har en fungerande FB loppisgrupp på ert område?! Helt super uppfinning ju!! Idag var det en oanvänd simbassäng, ett fint överkast till Trapp, en gratis lastbil och en så billig Plastos mopo att jag bara måste köpa den och donerade den sedan till parken i väntan på sommarens toddler-invasion och bråk över dem. Två euro. Det är ju ingenting.

Då vi promenerade hem flera timmar senare hittade jag bar mark intill ett av radhusstumparna här i närheten. Och blommor! Blommor! <3  Kontrasten till nysnön och snögubbsbygget vi just ägnat oss åt var iögonfallande stor..

På vår skuggiga höghusgård tror jag inte ens det växer blommor på sommaren. Men pojkarna var nöjda med snöbacken där fanns istället. Vi brukar aldrig hänga på vår gård. Den är usel rent ut sagt.

På eftermiddagen kom min mamma på besök. Så vi städade undan veckans stuff (var och sälja på loppis på söndag och huset hade förfallit då jag pysslat med prissättning istället för röjjande) och ställde fram lite gott. Ungarna var jättenöjda med sällskap och jag var glad att det blev som en fest. Man behöver ju inte fler än en gäst egentligen för att det ska kännas så! Tripp var dock sur då kvällen blev så kort och hon måste åka hem bara några timmar senare så han ännu fick öva på diktamen (istället för att leka som han hade velat). Så det var ju bra att vi firade lite då på veckoslutet också. Min kära. Elias.

För fin för att användas?

Fick till påsk en gåva av min äldsta kusin. En liten, söt, flaska. Sambon tyckte den borde sparas och bara tittas på.
Jag ba´ nå nej (de hade druckit upp den vanliga limun), och så var den uppdrucken. Light är ju inte lika gott som vanligt. Men kändes nog lyxigt att sippa från den fina flaskan.

Snurra. Inte eld men ljus.

För första gången på evigheter dansade jag och snurrade på mina ljusbollar medan resten av familjen var på påsklov hos svärföräldrarna. Älskar mina trådlösa hörlurar och älskar mina led-lampor. Svettig och nöjd. Man kan visst ha roligt ensam också! (Men hoppas alltid innerligt att ingen ser mig från gatan)

Inte stirra, inte stirra, inte stirra..

Ja jag försökte ju. Men fattar du hur svårt det är att inte stirra då det sitter en darrande man på busshållplatsen, tio på morgonen  i kylan, och gräver sig i öronen med topsistickor. Ja inte nog  med att han gräver sig i öronen med en, två, tre..tio..tolv.. (något stort tal!). Nej. En efter en slänger han dem på marken bredvid bänken, tittar på den nerslängda, och för in en ny i den smutsiga örongången.
Inte stirra. Inte det lättaste precis.. Fascinerande äckligt och oförskämt. Klunken brännvin där innan bussen kom för att darrande klara sig in i bussen förklarade kanske en del, men njae. Inte riktigt vad jag gillar.

Metroäventyr

Jag hade lovat Trapp. Nästa gång vi åker iväg på utfärd blir det metroåk för hela slanten.

Så satt hans nya glasögon lite dåligt. Han puffade dem uppåt hela långa dagen. Bestämde mig för att vi får lov att åka tillbaka till butiken där vi köpte dem för att få dem att sitta bättre på den pyttelilla näsan. Det var på fredag. Dagen som blev vår metrodag att minnas.

Tog bussen för att åka mot Östra centrum. Itis som det heter helt på riktigt (köpcentret alltså) nuförtiden. Inte att förväxlas med Ipi som min syster kallas.  De två yngre missförstår nästan varje gång.. Istället för att byta till den snabbare bussen åkte vi till igelkottsvägen för att hoppa på metron.

Här sitten en förväntansfull resenär med sin älskade pupu och väntar på bussen.
Vi valde vårkläder för denna utfärd. 

Åkte en hållplats till Itis. Med bättre silikondynor på den lilla näsan fortsatte vi vår utfärd. Jag hade lovat att åka hela vägen. Vi åkte alltså iväg mot Gräsviken med två hellyckliga barn och deras mjukisdjur.

 Gräsviken. Ändstation.Vi ber alla stiga av tåget.

Vi promenerade mot skolan där min mamma jobbar. Hade inte hälsat på med barnen på evigheter. sällskapade en stund och fick henne medurad på lunch till den närliggande maccen dit jag lovat ta pojkarna. Roligt! Vi åt (eller nå inte Trull. Han var fullt upptagen med att vandra omkring och inspektera stället, som vanligt. Han hade helt tydligt hellre hjälpt till i köket..)
Pojkarna härjade en stund i lekrummet också innan vi fick säga hej och låta henne återvända till jobbet.

Då de klättrat av sig en stund fortsatte vi mot metron igen. Åkte heeeela vägen till Mellungsbacka där vi hoppade av och bytte mot ett metrotåg som förde oss tillbaka till Igelkottsvägen och bussen igen. Trull somnade medan vi väntade på att tåget startade i Mellungsbacka. Slut efter en lång men rolig dag.

På kvällen blev det ännu pizza och filmkväll. Så ganska perfekt tror jag dagen var i vissas ögon.
Bra så. Gratis, lätt och så underbart uppskattat!