Att ett sku vara lättare?

Många säger ju att ett barn är lättare än fler. Njae. Jag är nog av annan åsikt! Ok, man behöver kanske mindre utrymme och saker och kanske det är lättare att släpa omkring på bara en avkomma men sådär annors är nog syskon guld värda! Jag håller på att få spader med vår kranky. Han som brukar vara solen själv om dagarna är nu gnällig från morgon till kväll. Han vill inte alls vara ensam på golvet (som han brukar) och har nu varit två freaking dagar utan att amma. Mina bröst är två ömmande stenar och jag tjuter till redan av att ta ungen i famnen så att han rör dem. Det funkar inte alls lika bra att pumpa ur för hand och det har bildats klumpar, snart får jag väl någon inflammation också,mätte redan febern igår då det hettade så förfärligt. Men han drack åtminstone lite av den urpumpade mjölken ur pipmuggen imorse. Min tuffing. Funderar alvarligt på att packa ihop våra saker och be om skjuts till Esbo där resten av familjen är.  Jag hade ju tänkt sommarstäda här hemma då det varit mulet. Pah! Han ska ju vara med mig hela tiden och han har inte alls lust att städa. Igår var vi bara hemma en stund på kvällen innan jag fick nog av gnället, lade honom på ryggen och gick ut på en promenad. Han har t-r-å-k-i-g-t. Ingen som skrinker, springer, sjunger, gråter, skrattar, tjuter, dansar, hoppar, kramar, kittlar eller fjantar sig. Han har såpass tråkigt att han föröker underhålla mig så jag sku skratta. Han har lärt sig göra grimaser nämnligen. Kniper ögonen fast och blinkar hårt med dem samtidigt som han rullar med ögonen och rör på munnen. Ser för tokigt ut på ett litet skrutt och jag skrattar varje gång. Så skrattar han också och fortsätter.