Tisdag

Dagen började med tandläkare för Tripp.
Han som senast somnade då de lappade hål utan bedövning tänkte vandra ut ur rummet denna gång. Han var spänd som bara vad och tårar rann emellanåt trots bedövning. Jag stod och masserade hans ben hela tiden de gjorde nåt för att få honom att inte vifta med armarna så instrumenten flög. Stackarn!
Efteråt gick vi en våning upp för att tigga till oss en läkartid trots att klockan var låångt över åtta då damen i receptionen menade att vi borde ha tagit kontakt. Nå, vår läkare var jättesnäll och klämde in oss mellan två patienter så vi faktiskt kom in i rummet nästan direkt då han hörde orsaken till vårt besök. Tripp sparkade i misstag i pulpetsbenet här för någon vecka sedan. Tänkte inte så mycket på det då de i klubben efter skolan sa till mig om det. Tänkte att han överdrev då han ville sitta i vagnen på vägen hem (och jag såklart nekade honom det). Bad honom försöka gå normalt de gånger han på morgnarna linkade till skolan. Men så, på måndag kväll, nästan två veckor efter olyckan då vi tittade på hans fot märkte vi att tån ju var alldeles uppsvullen. Läkaren trodde den var bruten. Röntgas ska alla barn på barnkliniken, SÅ fånigt  då det är så jobbigt att komma dit utan bil!
Åkte hem. Matade värktabletter i min stackare som bara skrek över tanden som blivit lappad. Det var nu  det tog ont.
Sambon åkte på jobb och då Trapp verkade ok och inte hade feber så åkte vi  äntligen för att köpa en ordentlig scoot (trick-sparkbräda) till Tripp som mormodern lovat sponsorera. Han kunde knappt hålla sig i skinnet på vägen. Så spännande att äntligen få en egen!  Och vilken sol det var som åkte hem! Jag måste säga att också jag tyckte den var fin!

En JDBug blev det, i härlig färg! Dyr men hoppeligen då bra!

och så susade han omkring

Då Trapp började bli trött och ville in började jag se mig omkring efter Tripp. Han hade plötsligt försvunnit efter att ha varit med de andra barnen på gården. Ringde hem honom eftersom min mamma sku komma och hämta honom för att åka till barnkliniken som läkaren rekommenderat. O vad hittar jag. Jo en megaledsen liten pojke som nu är så himla olycklig för att alla de andra barnen hade sagt att scoottin han valt är för bra för honom. För bra! Att de aldrig bara kan säga nåt snällt! Men vi var båda överens att det då åtminstone är bättre med en för bra än en för dålig. O med en bättre utvecklas man säkert själv också till bättre kvickare än med en dålig! O jag tycker mig redan nu, ett par dagar senare se en tydlig skillnad på hans trick. Hjälmen har nu också blivit ett måste. Första dagen var han nog så arg på mig då jag tvingade den på honom men nu efteråt har han inte alls gnällt utan sätter den utan uppmaning på huvudet då han går ut. Han föll rätt hårt här i förrgår och tycks ha insett faran med olyckor som kan hända. Jag sade också att han ju alltid kan skylla på att hans mamma tycker att två hjärnskakningar är tillräkligt, man vet aldrig hur det sku bli om det sku bli ännu en tredje.. Idag på morgonen hade också en annan pojke på gården hjälmen på sig för första gången. Det är en ovanlig syn här på gården, tyvärr.

Som tur hamnade han och mamma inte vänta så länge utan kom direkt till röntgen då de kom fram till sjukhuset och så var de fort hemma igen. Det hade varit en lång dag för mig fina unge. O ja, tån var verkligen riktigt ordentligt av. Men inte har han klagat på den närapå lika mycket som på tandvärken som uppstod efter lappningen. Den fick honom att hata tandläkaren..

Tack snälla mamma  för all hjälp!