Om du inte är snäll med mig får du inte komma på mitt kalas..

Vi har ju vetat det redan en tid (typ sedan hösten) att klubbkompisen fyller år i Mars. Det har liksom kommit upp med jämna mellanrum, oftare nu efter årsskiftet. Att kalaset sku firas på Hoplop stod också klart sedan länge. Då var frågan: Blir Trapp bjuden eller inte?! O visst blev han ju det. Som enda barnet i klubben. Roligt och en ära såklart, men säkert väldigt pirrigt för vår lilla femåring att paras ihop med ett gäng främmande barn på ett spännande nytt ställe.
Förra söndagen var det då kalasdags. Trapp som varit hos farmor och farfar ensam för första gången i sitt fem och ett halvtåriga liv kom hem dagen innan och frågade efter det med jämna mellanrum hur många timmar det var kvar. Äntligen var det dags!

Hade ingen aning om att det ligger ett Hoplop så nära oss. Hade det varit vår kunde man bra ha cyklat dit. Nu var min mamma snäll och körde oss dit. Helt löjligt att man med bil måste åka sådana omvägar för att komma fram! Kanske vi en vacker dag (eller nå kanske hellre regnig) måste ta alla barnen dit sedan då vi kan ta oss dit med cykel.

Jan, kompisen, hade ett eget rum där maten och drickan serverades. Enkelt och bra att hålla egna gruppen lite skillt. Här kunde man också höra vad den andra sa. Det serverades väldigt goda saker men de flesta hade mera bråttom ut i "lekvärlden" och struntade i maten. Vår sötnos satt där sist för att svälja ner sista bitarna donits trots att jag sade att de nog inte försvinner medan han är borta.

Så gick vi ut i salen. Öronbedövande oljud och alla kompisarna hade redan försvunnit upp i tunnlarna.
Den lilla såg lite orolig och bortkommen ut. Jag förstår honom så väl.  Jag var glad att jag stannat där med honom!

Så hittade han rutchbanan. En mega-en. Försiktigt och sneglandes bakåt mot mig klättrade han upp. Satte sig ner högst upp och åkte med ett smil, lite vingligt ner. 

Efter det tog det fart. Han klättrade upp fort,fort och åkte ner mer och mer självsäker och mammahjärtat svämmade över då jag såg de tindrande ögonen och breda leendet. Min fina försiktiga unge! <3

Trampolinen i övrevåningen var också pop! Tog till slut bort glasögonen så han inte sku behöva känna sig orolig över att nåt sku hända dem. De andra flög fram och man såg dem bara då och då. Men Trapp trivdes bra med mig också.

en till favorit! Han såg nog så liten ut där upptill. 

Det var nog en lycklig liten unge som åkte hem med kompisens pappa tillslut. Han hade velat tacka kompisen för kalaset men vi hittade inte honom innan det var dags att åka iväg (en annan gäst hade blivit sjuk och vi ides inte vänta längre). Så det är kanske lite tråkigt på dessa ställen. Gästerna kan lätt splittras och bli lite ensamma. Som tur tog Trapp inte det så hårt. Här är det endå tom. önskvärt att härja så svetten rinner. I en lägenhet hade det nog blivit för villt med detta gäng.
Men en sak störde jag mig på. Man ska ju ha övervakare på kalas. O kompisens föräldrar var ju liksom det till pappers. Men i verkligheten satt de bara inne i rummet där det serverades mat och pratade med en annan mamma. Det var inte många gånger mamman kom ut ur rummet.. Gästerna härjade helvilt omkring utan någon som hellst övervakning också i övrevåningen där de inte borde ah fått vara utan övervakare. Detta gillade jag inte. Jag var bara ännu gladare att jag varit med för att se efter min lilla son.