De hemska inre bilderna man aldrig kommer att bli av med..

Hämtade ett par byxor jag köpt vi Facebook loppigruppen, igår. Ett höghus här på området. Högsta våningen. Den hade annorlunda trappor än vårt hus där det finns en plattform med vändställe mellan varje våning. Här var det en enda lång trappa som gick rakt igenom hela huset mellan våningarna. Farliga trappor.

Hade med mig de två yngre. Trapp gick på högvarv och lekte i trappuppgången medan vi väntade på att den dammsugande mamman sku höra vårt plingande på dörren.
En stund senare hade hennes lilla flicka fått henne att inse att det var någon bakom dörren genom att vifta och peka (för liten för att prata). Men då var energinivån på vår mellersta redan lite väl hög. Trull började också tröttna på att sitta i vagnen där jag försökt hålla honom. Släppte lös honom. Det var ju rätt mycket utrymme i den luftiga trappuppgången då det bara var två bostäder här högst upp.

Men så sprang han mot trappan i andra ändan av våningen. Ropade stop. Han lyssnade inte utan sprang närmare den vilda storebrodern för att leka. Stannade på kanten av trappan och jag gormade STOP! NEJ! igen.

Men han tappade balansen och jag såg hur min lilla älskade unge föll handlöst ner för den långa, breda stentrappan med vassa, vassa, hörn på vartenda steg. Vrålade nåt och RUSADE efter genom våningen och neråt för trapporna. Som tur hade han vid fallet kippat över på sida så han rullade ner för trapporna på sidan, liksom nästan liggandes, och så fick jag fast honom mitt i den långa trappan. Med hjärtat i halsgropen ryckte jag upp honom i famnen och han bara tittade på mig förvånat med stora ögon. Ungen grät inte ens! Däremot grät den andra mamman som darrande stod och väntade på oss.. Stackarn. Att hej liksom. Vi kommer och hälsar på och ger dig traumor för resten av livet..

Tänk om han inte haft sin vinterhalare och mössa. Tänk om han kippat över framåt istället för åt sidan, som senast han rullade ner för Trapps kompis trappa med kullerbyttor (trätrappa och en liten bråkdel av denna trappas längd). Vill inte ens tänka på hur det kunde ha gått. Det räcker med att jag hamnar bära med mig denna inre bildserie resten av mitt liv. Oj kära, kära, lilla barn vilken tur du hade!

Det värsta är att han ju inte lärde sig ett smack! Han var arg då jag inte lät honom fortsätta leka i trappan..

Så nu har jag två sådanahär riktigt hemska minnen inuti. Låt dem förbli de sista, snälla.