lördag 20 april 2013

Så gick det en vecka igen..

Helt otroligt. Dit for den veckan igen. Det sku kunna gå lite långsammare nu, tycker jag. För trots att jag väntar på sommaren är jag nervös som bara den inför hösten och det "nya livet" efter nio (tio i oktober!!) år som hemmamamma. O min minsting, min baby, som är så stor redan. Pratar och kan så mycket. Jag vill ju snusa babydoft ännu, borra näsan i hans rufsiga hår, känna de mjuka armarna kring halsen. Varför ska de växa så otroligt fort?!

Min baby. Som är en liten husmor. Han är alltid där med sin stol då jag börjar laga mat. Livsfarligt men man måste väl låta honom hållas. Två gånger har han redan fallit ner från stolen då jag vänt ryggen till.. Suck. 

Men kanske han då blir den som lär sig kocka till sin mor en vacker dag?! Nu har han fått skära gurka med smörkniv redan (Nej, det gör vi nog inte om på en tid, andas,andas..)

Han är alltid där och hjälper med allt annat också. Som här. Han fick uppgiften att fylla de små grolådorna med mull.

och så var där plötsligt två som sku plantera små tomater.. Men jag hoppas ju att de också blir bitna av trädgårdsskötsel! Trapp har redan tidigare år visat rätt stort intresse på palstan. Härligt!
Onsdagen gick till historien i mitt huvud. Gick ut med bråkstakarna i det kalla mulna vädret. 

Glädjen, de hade sopat gatorna på vissa ställen!

Trapp beordrade Trull att stanna och ställa sig bredvid honom så jag kunde ta en bild på dem.
Mitt bloggbarn, sötnosen!

Och orsaken till att dagen gick till historien i huvudet var: De lekte i över två timmar i leran och pölarna, tillsammans och en med en fyraårig flicka (Stella, om Trapp undrar igen) utan att bråka en endaste gång!! Helt galet underbart! De har varit helt hopplösa mot varandra den senaste tiden. Men har man tillräckligt med lervälling går det tydligen att samsas.
Själv fick jag stå en bit bort och sällskapa med vår fd. väggranne vars äldre son är lika gammal som Trull. Den yngre fick jag träffa för första gången. Vi träffades EN gång då de bodde vägg i vägg med oss. Båda gick som i dimma på den tiden och så flyttade de bort. Hon var dock jättetrevlig och vi har sådär smått hållt kontakt via Facebook och nu var jag glad att de orkade komma på besök till parken. 

Fåglarna har också kommit tillbaka. Ni sku se livet på de göggiga ängarna och åkrarna. Helt sjuka mängder fåglar! Undrar vad det är de äter? Måsar, Cajor och Kråkor flockas i megaflockar och så tusen andra som man borde ta och bonga med kikare.

Då vi kom hem fick de gå i baden. Båda var leriga och våta från topp till tå. Frusna också (surprisesurprise). Han på bilden börjar äntligen vara ok med vatten igen efter en lång väldigt rädd period..

och medan jag åt upp min lunch hade han redan hämtat sina favoriter och slocknat på golvet. <3
 På torsdag var det klubbdag igen. Jag hade plockat med mig ett reklamblad för Lidl (vi får annors ingen skräppost genom luckan) och visste (tyvärr?) vad de hade i butiken från och med torsdag. Så vi åkte iväg med Trull då vi fört Trapp till parken.

Det blev nio KG (!) växtnäring. (För DET priset lönade det sig!) och så trängdes jag där med alla tanter och pensionärer för att få den vackra rosfärgen jag sett i tidningen. Nu borde jag bara få dem (det blev en i den vackra tvåfärgade färgen och en gul klätterros) utplanterat så fort som möjligt.

Då vi fört uppköpen hem gick vi till parken. Utanför huset där familjecafét pågick stod det närmare förtio (!) vagnar och kärror, också dubbla. Så vi valde att inte gå in denna gång. Han är inte precis bra på att dela med sig av bilarna och traktorerna där finns.. Istället blev vi ute i solskenet som värmde så skönt. 
och han fick änteliiigen blåsa bubblabubbla som han velat så länge. Hälften rann ju ut, men lyckan och det djupa skrattet som hördes var ju värt det! En annan mamma frågade om jag hade kameran med, tack för det! :)
 Så var det filmkväll på fredag och idag åkte de käraste till farföräldrarna igen. Själv gick jag på loppis med mamma, ni ska få se lite fynd i nästa inlägg.

4 kommentarer:

  1. Bilden där trull slocknat på golvet fick mig att stanna upp. Vår lilla fjant är ju i samma ålder och denna bild fick mig att stanna upp i fartblindeheten. För vi tar konstant honom för äldre än han är och då blir det ju konflikter. Klart vår fjant är bebis också, men svårt minnas i all denna uppkäftighet/trots/ vilja/ full fräs...Bara då han kommer med sin Dino, minns man att han är liten.Huhhu.

    SvaraRadera
  2. Nå nog är de ju ännu små! <3 Jag har just varit så nöjd med våras åldersskillnad då de fått vara små så länge, utan att man jämför med den yngre, för det är ju så man gör fast man inte vill. Fast så har de samtidigt blivit lite lata och bortskämda, förutom då denna yngsta som har varit väldigt självständig endå. Men inte som era. :)

    SvaraRadera
  3. Det är ju just det, bakslag. Nu är ju Axel som en ettåring...tar igen det han missade då. springer undan, skall inte in, man får bära ett skrikanden barn. Han tar åldrarna i fel ordning ;) Men lite svårt se honom som liten då han varit så duktigt och nu därtill är storebror :)

    SvaraRadera
  4. Här har vi samma för tillfället, helt hopplöst, sprattlande och skrikande barn som bärs på axeln, flaxande. Vill så väldigt mycket! :D

    SvaraRadera

Blir så glad för varje kommentar! :)