Åtminstone känner man att man lever

Då man springer i motvind med regnet piskande i ansiktet. Femtio minuter orkade jag springa med chisu i öronen. Tänk att jag gillar henne. Fick förresten springa en bit hållandes för örat då det började värka av regnet som rann in och blåsten som riktigt tryckte in det kalla vattnet i örongången trots både stickat huvudband och hörlursknapparna i örat. Men jösses vad skönt det var! På ett sätt. Ja och hurra! De hade fixat vägen vid bortre ändan av åkrarna, man behövde inte simma fram genom sjukt stora pölar, nu var bara åkrarna som risfält. Jag tackar det kommande stallet vid palstorna för att det fixas. Yess!

Annat vi gjort. Kämpat med raseriutbrott hos en viss pojke på fyra år. Han har haft det kämpigt med allt nu känns det som. Nåt i luften. O ögonlappen skyller jag också på. SOM han hatar den! Hittar alltid på bus då han har den på. Här lär han minsta ungen dåliga fasoner. Han tänkte nämnligen göra lika efter..

Skolpojken fick en sång till hemläxa. Men jag tror att han kanske får stanna hemma imorgon. Ögonen och näsan rinner, han harklar sig hela tiden och tempen var lite förhöjd. Det är väl ingen idé att pressa den sista orken ur honom heller?! 

o så plockade jag fram en till julsak. Men tyvärr tror jag det var första och sista gången
denna jul ljusen fick brinna. Livsfarligt är det ju med dessa barn..