tisdag 18 december 2012

Det protesterande hjärtat

Har väl lidit av babyfeber ungefär sedan barnsben. Då gick jag omkring på vägarna, stolt som tuppen med min ljusröda dockvagn, och trodde på allvar folk trodde att jag var en liten mamma.
Som tjugoåring blev jag då (oplanerat) gravid och hann fylla tjugoett innan världens finaste lilla typ föddes. Det är nu nio år sedan och två underbara pojkar till har vi fått i våra liv. Underbara men väldigt, hmm hur sku jag säga det, utmattande. Fulla av liv och åsikter de verkligen inte är rädda att visa, högt och ljudligt! Vår vardag är minst sagt tung och just nu känns det som att det räcker med dessa härliga barn. I synnerhet som vi bor så himla trångt i vår trerummare. Hade jag varit miljonär..ja då sku vi ha ett stort hus där det sku rymmas ett par till, där sku de ju kunna springa ut och in i trädgården. Men ja, nu är vi inte miljonärer utan faktiskt rätt så fattiga.
Eftersom redan två av de vanligaste preventivmedlen har resulterat i små knytt så kändes det som att det behövs nåt man kan lita på. Är dock VERKLIGEN inte färdig att säga helt stop så det fick bli hormonspiral. Den sattes då in idag. HUJ!
Själva ingreppet var ju fort förbi. Ont tog det, vet inte om de smärtlindrande inte ännu hade börjat fungera ordentligt eller om det var nervositeten men efteråt..
Både läkare och sköterskan såg helt shockade ut då det plötsligt började forsa tårar. Panikattack? frågade läkaren. Nej, bara sorg över en avslutad era svarade jag. För sorg. O herre du milde så det känns. Vrider sig i magen. Stramar åt kring bröstet så det känns som om man inte får luft. Tårar som bränner. Det är ju det absolut bästa som finns. Att vänta barn, leva det hemliga livet med en inneboende. Förlossningen. Urkraften. Att man klarar av att föda fram en perfekt liten varelse som genast vänder de stora,mörka ögonen mot en. Närheten av den nyfödda. Amingen. Symbiosen. Att någon verkligen behöver en. Jag sku alltid kunna ha babyn. Alltid. Därför måste jag nu bestämma mig för att åtminstone ta en säker paus på fem år. Fast det hur sku skära i hjärtat och orska smärta i hjärtat. Måste ju njuta också av de jag har. Men endå.. oj suck.
O medan jag försökte lugna mig skrev hon fort ut lätt antidepressiv. Men vet nog inte om jag tänker ta av dem. Har ju klarat mig rätt så bra nu nåt år utan. Känns ju lite fånigt att det är det enda de kan göra. Då man egentligen bara sku få tala ut en stund. Tala med en väninna var en annan idé. Ja vem då? Har ju egentligen ingen sist och slutligen..
Men ska nu ta och gråta ut.För mycket annat kanman ju inte göra. Kunde inte heller hejda tårarna inatt då jag skidade, halv elva, för att ens kunna fundera på att sova inatt. Det var förresten fint. Lyssnade inte ens på musik utan tog en tur i skogen då åkrarnas spår var så igensnöade efter de senaste dagarnas horribla blåst att det inte ens fanns några spår kvar.
En hund. Ja det vill jag ha! En liten hårboll att älska villkorslöst. De blir ju aldrig vuxna. Men sambon gillar inte hundar och är allergisk. Så jag får väl bara fortsätta snegla på andras babyn och andras hundar och tänka att jag borde vara lycklig med det jag har. Kanske jag blir det en dag. Fast kroppen sku skrika tills döden tar en.

9 kommentarer:

  1. Oj, kram vännen. Det är svårt detta, för tror att kunna vara fertil är en del av ens kvinlighet. Minns att min faster sörjde borttagande av sin livmoder, fast hon då redan passerat barnafödaråldern. Men du är ju ung ännu ;)Hinner med en senare kull.

    SvaraRadera
  2. Man kan alltid ändra sej,det gjorde jag :) drog själv ur spiralen och är numera en stolt 4 barnsmamma <3 o ännu känns det att det sku finnas rum i mitt hjärta för ett femte knytt <3 men tänker i samma banor som du,att man ska räcka till för de barn man har..stor kram

    SvaraRadera
  3. Jag har själv inte nå preventivmedel. Men känner digen den där känslan i bröstet att familjen inte ännu är komplett. I hjärtat finns det ännu rum för en liten. Men jag får ant nöja mej med mina små gryn till bråkstakar :). Min man vill inte ha ett till ;)

    SvaraRadera
  4. Oj nej! Men man får sörja och vara ledsen. Helt rätt! Och det är ju inte slutligt. Kram!

    SvaraRadera
  5. Tack. <3 Ja och så är det det enda jag vet att jag är bra på. Eller bra och bra..inte alla dagar, men tillräkligt.;) Det är ju det enda jag sysslat med som vuxen, min identitet- hemmamamma. O nu rycks mattan under fötterna på en..
    Ja V- tror du inte jag drömmer om det..KAN inte göra mig av med alla kläder än tex. men som sagt, sku nog behövas en lottovinst tror jag. :/
    Anonym- Heh, aj man kan göra så också. :D Men fylls det där rummet i hjärtat någonsin?! Misstänker att det kanske alltid finns rum för en till.. Försöker tänka lite ekologiskt också, världen är liksom ju redan rätt full.. Men näe, hjärtat lyssnar som sagt inte alls på huvudet. ;)
    Malin- oj, planerar ni en till. :) För utan preventivmedel så är det ju inte din man naturen lyssnar på eller?! ;) O ja, här flyttar sambon till Thailand om det sku komma en till..
    Oca-Tack. Man känner ju sig lite småfånig.Många drömmer ju om ens ETT barn de aldrig får.. Men har ingen lust att gömma det som känns allra mest just nu. O ja, slutligt, det sku jag ju inte klara av!!Man vet aldrig vad livet för med sig.. Hoppas ni får vara friska på julen!

    SvaraRadera
  6. Det är svåra beslut att göra : /
    Det är fint att du skriver om dina känslor !
    Ända sedan liten hade jag drömt om 3 barn....
    Men efter att vi fått W och O tyckte jag att vi var nöjda.
    Vi hade ju två fina underbara pojkar....

    Någonstans i hjärtat fanns ändå den där känslan, en längtan efter ännu en baby...
    Vi hade tur och fick vår älskade N....då var "stora killarna" redan 6 och 9 år ; ))
    Men NU ...NU känner jag med varenda cell i kroppen att jag verkligen är KLAR med babyn... Egna babyn vill säga...
    Andras små babyn älskar jag att snusa på, men nu finns inget sug efter en egen mer...
    Du är ung ännu och vem vet vad som sker i framtiden....

    Njut nu av din fina trio och fira en underbar jul !

    Kram på finaste dig !!

    SvaraRadera
  7. Ja andras babyn. <3 Men så få i min närhet har av dem. :( Frågade nog idag i parken om en nybliven trebarnsmamma hade lust att låna deras underbara treveckorgamla baby till mig nåt tag. ;)
    Barnhem för nyfödda, finns säkert också sådana?! Där sku jag säkert passa! Men att sedan skiljas från dem, fast man vet att de kommer till ett bättre ställe, hur klarar man avskeden? Redan på dagis är det ju jobbigt! :/

    SvaraRadera
  8. Jag sörjde då jag skulle bli opererad och inte visste om jag skulle kunna få barn efter det. Det gjorde så ont, så jag känner bra igen mig. Nu har jag fått den tredje, ett verkligt hjärtegryn. Min inskt om att jag nu tror det får räcka med barn hos oss fick jag för ettpar månader sedan i Prisma. Jag orkar inte bära hem mat till fler. Men hjärtat kan bli fullt och längtan avta. För innan den där ena butiksgången var jag helt inställd på en fjärde. Och babyn är nu 10 månader.

    SvaraRadera
  9. Ha, jo maten, ojojoj.. I synnerhet då vi inte har bil, det blir en del att släpa och armarna värker nog rätt ofta, i synnerhet nu då man får ploga fram genom drivorna med fast hur mycket tyngd i kärran..
    Men vad skönt att ni fick ert hjärtegryn och säkert skönt att känna att det räcker! :) Om fem år är ju dock äldsta redan så gammal att man kanske kan tvinga honom att hjälpa till och släpa hem maten. ;)

    SvaraRadera

Blir så glad för varje kommentar! :)