Dagisstart!

Nu gällde det, i måndags. Nu sku min plutt tillbaka efter att ha haft ledigt sedan slutet på Maj. Han har nog inte saknat det, inte en endaste en gång! Då vår väckarklocka ringde, den enda gången på sommarlovet, då vi sku tidigt till Borgbacken, frågade han med ängslig röst om vi sku till dagis. Men nu, nu var det då dags!

Vi hade peppat honom. Och han märkte ju att jag börjat jobba först, sedan började bröderna i skolan och pappan gick tillbaka på jobb, medan han låg sjuk hemma. Nu sku ha dit och ha roligt. Träffa vänner, han jumppa (hans favorit där!).

Han hade vaknat på morgonen (hade tidig tur och var inte hemma då längre) och glatt sagt att han sku till dagis, att det ska bli bra.

I bussen hade han hotat att söndra hela dagiset. Allt. Alla.

Hundra meter före dagis hade bromsarna slagit i bottnet, han vägrade fortsätta framåt.

Och vrålande, ylande, kämpande och gråtandes lämnades det stackars barnet där på förvaringsplatsen. Sucka mitt hjärta.. Kändes inte nåt bra alls då jag hörde om deras morgon..

Men då jag hämtade honom på eftermiddagen var han helt nöjd! Han hade sovit duktigt, ätit och då tydligen lekt en hel del. Det var ju knappt så jag fick hem honom.

Och då hans bröder var i stan på bio med deras faster och jag hade slutat tidigt hade vi inte någå bråttom hem alls! Stannade ute i parken utanför dagisgården i många timmar och hade det bra tillsammans. Pratade och kramades.

Pratade med de fina förskolebarnen som gått i "vårt" dagis och ju är glada då vi råkas på gården.  Ja och så provsmakade vi lite falläpplen. Han verkade gilla dem. Fast väldigt lite äpplen hängde det ner där i år, synd!

 Efter någon timme började det vräka ner vatten! Då de andra barnen sprang in ställde vi oss vid stuprännan och skrattade åt regnet. Det har ju regnat så löjligt hårt nu på sistone!!

Men så började jag känna mig lite kylig så småningom, och hungern körde väl hem oss sist och slutligen.

Men nu var det över, det värsta, starten. Och jag tror nog det blir bra! Han är ju en sådan människotyp, så pratsam och glad. Och de största skillnaden mot ifjol är ju just det, att han nu pratar så bra och massor, han kan ju berätta vad han vill eller vad som är fel! Det känns tryggare så!