Oron

Då ens vanligen så livliga, spralliga, glada och pratsamma, älskade, treåring ligger på golvet/sängen/soffan från morgon till kväll och bara sover och då och då mödosamt får fram en halv mening.. Han fick ju magsjukan på lördag morgon då vi vaknade av det. Det fortsatte, och inget smakade. Såklart. Söndag morgon började han då spy..

 Så låg han där med magsmärtor och mådde uselt. Sov bara. Ville inget äta, och åt han kom det ut ena eller andra vägen direkt. Ville inget dricka heller till slut. Han blev svagare och svagare, råddig och slapp.

På tisdag, då skolan började försökte jag få läkartid, men det fanns inte tider. Mot kvällen då jag ringde till hälsorådgivningsnumret och åter förklarade situationen sa de att det nog låter som ett fall för barnkliniken. Så jag packade ner sjuklingen i vår lite större kärra, packade ner lite mat och en Ipad till Trapp (och för att vara ärlig lite övernattningssaker till mig själv om det skulle ha blivit så..) och hoppade på bussen. Vi har ju ingen bil och ingen verkade villa ha nåt med oss att göra i rädsla att bli sjuk, så vi hade inte riktigt nåt val..  Det tog nästan en timme att komma fram och jag hade påsen i kärran, bredvid honom, hela tiden om han inte sku ha klarat av att åka hela vägen. Men han klarade resan!

Det tokiga var att då vi närmade oss barnkliniken så satt han tom. sig lite uppåt i kärran och höll ögonen öppna, fast pupillerna seglade lite emellanåt. Jag var orolig att de skulle tycka att vi kommit helt i onödan.

Men vi fick genast ett "eget rum" och läkaren kollade honom och ordinerade blodprov på plats och så fick vi floridral, två deciliter, som han absolut sku få i sig! Det gick långsamt. Långsamt. Någon milliliter här och där med sprutan i munnen, och mutande och vädjande. Men han avskyr ju det!

Då hon kom för att ta blodprovet satt han i min famn, helt apatisk. Satt och slokade med huvudet och bara tomt stirrade på blodet hon fyllde de små provrören med från fingret. Då vet man nog att allt inte är ok..

Trapp blev tröttare och tröttare då klockan närmade sig nio, efter hans stora, stora skolbörjardag! Min lilla kämpe. Argsint men duktig då jag gav honom lite mellanmål och en ipad med spel.

Vi fick blodprovssvaren någon timme senare. Uttorkad, men inte så att inte vi sku klara det om vi fick honom att dricka och så att det hölls i honom. Och till slut efter sååå mycket kämpande fick vi i honom de hela två decilitrarna och hade då lov att gå. Med löfte om att komma tillbaka om han var likadan följande dag.

Det såg lite ljusare ut följande dag. Han trodde sig vara frisk på morgonen, steg upp, satt sig vid matbordet för att äta, och spydde upp det.. Så sov han igen största delen av dagen.. Mutade i honom dricka här och där..Men på torsdag började det vända. Han åt lite, och orkade sitta korta stunder! På kvällen vågade jag tom. ta med honom till butiken i kärran och han såg sig nöjt omkring och valde godsaker. Som jag med glädje köpte honom! Svag var han ju, hade gått ner en hel del (vägde 13 då jag kollade i nåt skede, så mycket är det ju inte han har att mista ens) och bara legat i en vecka, men han var på väg tillbaka. Jag var så lycklig! Det är nämnligen inte så ofta vi på riktigt är oroliga över de våra, men nu var det nog inte bra. Det som gjorde oss ännu mer fundersamma var just det att ingen av oss andra fick någon magsjuka, och det att han så fort blev så dåsig och slapp. Men om jag förstod rätt på den utländska, mycket stressade läkaren på barnkliniken hade väl inte blodprovet visat nåt oroväckande, men så fattade jag ju inte heller att fråga vad allt de riktigt kollade. 

Nå, huvudsaken är att han är ok, och nu tar vi nog de kommande magsjukorna på allvar!

Och på mammas order gav jag kaka till honom då han gapade efter det!