tisdag 7 februari 2012

Då man tömt ett minneskort

Ibland känns det så motigt. Att ta ut det lilla kortet och stoppa in det i maskinen, "klippa och klistra" och namnge. Gå igenom. Flytta över. Ja, ibland orkar man inte det på någon dag. Dålig bloggare. Helt tydligt. Men nu är det gjort. Så var så god, vi börjar från söndag.

Valdagen. Vi tog turer för att gå och rösta i kölden. Minstingen var flunssig och kände inget behov av att tvinga honom ut i det kalla. Själv njöt jag av promenaden, och var lite förvånad över hur mycket folk det var ute och rörde sig då solen började sig söka neråt för dagen. Gick hem via butiken för att köpa de sista ingredienserna till Runebergstårtorna. En fin toffelblomma och ett Angry Birds kortspel hittade också ner i ryggsäcken och hem.



Spelet är uppskattat och ganska roligt
Senare mot natten då graderna plötsligt steg och snön började dala passade jag på att ta lite vinterbilder från balkongen. Äntligen var spegeln som hänger där på balkongväggen sådär fint vintrig, det har jag väntat på. Ljusen har jag på ibland och ibland tänker jag att det snart får räcka, att det ju snart är nästan vår.

Köldrosorna hade hunnit täckas av snö, men tyckte det var rätt fint ändå med ljusen i spegeln.

Mitt vinterträd (en jätte tall gren)  står i en vackert upplyst kruka

och de färgglada ljusen tröttnar jag inte på
På måndag då? Tja, inte så mycket. Hämtade Tripp från skolan och skyndade hem innan han for iväg på kalas. Hem kom dock en sorgsen pojke. De andra pojkarna hade visst retat. Inte första gången det händer. Uj så det känns illa i mammahjärtat. De har en så dålig anda i klassen trots upprepade försök att göra nåt åt det. Ibland funderar man om det sku vara lättare för honom i någon annan skola, med nya ansikten. Men så sku det ju också kunna bli mycket värre. Tyvärr.


Trapp njöt igen för fulla muggar på skolgården. Än så väntar han bara ivrigt på att få börja där i förskolan.
Söta trotsmonstret (eller är det bara hans temperament?)

O så väntade vi med glädje en lite längre stund på bussen. Tråkigt hade de ju nämnligen inte!
Idag blev tydligen alla bilder suddiga. Så ni får bara tro på att vi tex. åt de största bullorna jag sett på länge i sällskap av min fina mor. Trapp kom också nöjd hem från klubbens utflykt till återvinningscentralen med en massa, krhm, skräp. De hade alltså tydligen fått plocka med sig sådana småsaker som de inte kan sälja där. Han kom hem med flera små trasiga leksaker men var själv nöjd med sina kap, och det är väl huvudsaken. Sötnos.

3 kommentarer:

  1. Oj, så illa det tar i hjärtat då barn blir retade. Men tyvärr är det så och de förstår nog inte själva heller varför eller hur ont det kan göra.Stackars er Tripp. Man vill ju kunna skydda dem.

    SvaraRadera
  2. ...och din Runebergs bakelse ser ju för smarrig ut.

    SvaraRadera
  3. Ja man sku ju bara vilja stega in och ingripa alltid då de pratar fult till varandra. De ska ju vara så tuffa redan och vet inte ofta ens vad det är de säger. Varannan dag är de vänner och varannan dag mobbare/mobbade. Minns själv hur illa det känns. Fast också jag (TYVÄRR) stått på båda sidorna. Inget jag är stolt över.

    Tack! Måste medge att jag nog valde den vackraste av dem. ;) Men goda blev de! Gjorde halva satsen med nötter och andra halvan utan då sambon är allergisk och vi är lite försiktiga med Trapp. De gick bara alla åt, alltför snabbt. Funderar på att baka fler innan det är dags för fastlagsbullor. ;)

    SvaraRadera

Blir så glad för varje kommentar! :)