Om att springa i våra trakter

Ja alltså. Springa. Det som jag märkt att är väldigt viktigt för mitt välmående, för att det inte ska koka över. Lätta på trycket helt enkelt, springa undan för en stund. Det blev en paus här efter att jag njöt att de sopade vägarna och skorna utan nabbar ett par gånger. Hann inte med. Grävde för livet inpå nätterna då jag int skötte hem, barn eller vattenvärldar. Det har märkts. Humöret har varit värre än hemskt. Inte nog med vårstressen, har stressat som en dåre för hösten också. Dagisstart, ingen ledd verksamhet eller nåt mellanmål för det store barnet som går igenom en massa andra skolrelaterade förändringar annors också. Ja och så då faktumet att min egen framtid ännu står öppen, som ett frågetecken. Har ju försökt reda ut tankarna med hjälp också, men inte vet jag vad jag ska våga ge mig inpå. Det är så skrämmande stora val att huhhuh.

Men ja. Sprang förra veckan igen en kväll. Glömde knästödet och haltade hem. Trodde nåt tag det bara var överansträngt, men det måste ju vara nåt annat då. Nåt som då tydligen går att fixa med stödet. För jag provade igen igår kväll då det regnat under dagen och jag inte behövde vattna 100 m2 innan läggdags då sambon kom från jobbet där kring tio. Drog istället på mig skorna och sprang iväg. Hade tyvärr slut på batteriet i min mp3-spelare (ja lame,gammaldags, jag veet), men det störde inte så mycket som det gör ibland. Fattar ni hur vackert fåglarna sjunger om nätterna? Det finns några som sjunger sådana otroliga konserter här i trakterna (kända för sitt rika fågelliv, riktigt skyddade och allt) att jag riktigt måste stanna en gång för att lyssna lite längre på den ena pippin (ja varför lyssnade man inte lite nogrannare de gånger man gick omkring på dessa naturstigar tillsammans med biologiläraren. Varje vår ordnades det nämnligen bussresa från skolan för att komma och skåda och lyssna på dessa). Samtidigt lade sig en tung dimma över alla ängar och åkrar i trakten. Så skönt att springa! Så tunga dofter i den magiska natten. Och korna! De är ute igen! Märkte dem redan förra veckan. Nu blev jag lite rädd då de dykte upp i dimman framför mig innan jag insåg att det var dom.Kunde inte låta bli att stanna och hälsa lite på dem där de stirrade i hagen. Skrattade åt dem då ett gäng sprang efter mig, på sin sida av stängslet. Kalvarna stod och såg sådär kalvigt gulliga ut i sin egna hage. Jag vill ha kor också!

Och idag var jag visserligen lika trött som alla andra dagar, men jag höll mig lugnare. Förutom då att jag igen är helt förälskad i min hemtrakt. Här är nog så väldigt fint bara man orkar gå lite längre bort från husen!