För ett år sedan

Började jag avsluta mitt trattkanttarell-förvällningsprojekt. Det gick nog bra att steka dem trots regelbundna värkar men nu började fundera ifall vi kanske borde åka in så småningom. Hålls hemma bara tills värkarna är en minut långa eller det börjar kännas outhärdigt. Tack gode gu´att jag inte lyssnade på henne då utan åkte in kring halv tolv med en nervös sambo. Visste nog att det var igång men inte riktigt hur fort det sku gå.
Då vi kom in fick vi träffa en väldigt trevlig barnmorska och studerande, det är nog första gången jag ens noterade dem, hade alltså inte ännu heller olidligt att vara, andades bara genom värkarna och försökte vara så avslappnad som möjligt.
Studeranden fick öva sig på mig, fyllde i all information i lååångsam takt, klämde och kände på magen för att gissa storleken och fumlade med magbältet som sku mäta värkarna.Så gick de. Det var fullt på avdelningen, ja i själva verket var alla de tre största sjukhusen, barnmorskekliniken, Kvinnis och Jorv fulla fick vi höra.Inga fler föderskor fick komma in utan fick åka till Borgå. TUR att vi kom in innan det var för sent. Då de kom tillbaka en stund senare hade det börjat kännas lite mer, värkarna var nog inte så roliga längre. Gick på vessan då värkmätaren togs bort. Satt mig på byttan och insåg att dendär lilla ungen nog tänker komma just precis nu. Hörde hur de med sambon talade om att jag tydligen är en "blyg kissare",kanske de ska gå och komma tillbaka en stund senare. Kved fram ett nej, gå inte, den kommer nu. Då blev det fart på dem. Eftersom min svanskota ju brutits några veckor tidigare hade vi kommit överens om att jag sku föda liggandes på sida, så jag försökte lydigt kravla mig till britsen, flämtandes genom krystvärkarna, det hemskaste jag hamnat göra hittills på mina förlossningar. Men upp kom jag till slut, varför undrar man ju nu senare kunde ju lika bra ha fött stående på nåt sätt tror jag, och väl där sade barnmorskan att halva huvudet ju redan är ute. Uups. Nå det tog inte många krystingar innan min finaste lilla guldklimp 1,06 kom till världen och mitt bröst. Kärleken. Den ofattbara kärleken.
Fast sen kom skillnaden mellan luomu och epidural, aj sa**n så allt tog ont sen då jag fått honom i famnen. Att suga lustgas med sin nyfödda på bröstet kändes absurt men åtminstone fick jag njuta av förslossningens bästa medicin,om än lite sent. ;) Började också störtblöda och misste nästan en liter blod innan de fick den att avstanna . Här tackade jag lite högre makter för att vi inte var de som hamnat åka mot Borgå för då hade det nog slutat illa.Störtblödning i bilen, njae, inte en så bra kombination kanske...

Så idag var sista dagen med en noll-åring i familjen. Sista dagen med en"riktigt baby", vår sista baby. Lite tårar har fällts, både av sorg, lycka, tacksamhet och kärlek. Imorgon är en stor dag.

Att sambon valde att åka iväg till Puumala för att klättra ikväll med tanken att komma hem imorgon kväll/natt fick också tårar att rinna samtidigt som ilskan fyllde mig. Hur kan man välja så?

Sov gott, älskade unge, älskade Lukas Arndt Anakin! Inatt tänker mamma bara på dig och hur lycklig jag är över att du kom just till oss. Tack för att du kom och fyllde våra liv med solsken! Må ditt liv bli långt och lyckligt och fyllt av skratt och kärlek!

perfekt,på alla sätt och vis

stolt. lycklig och lite spänd

Han har pikusmå fötter mamma!

Han är ganska pikuliten hela han.