tisdag 7 februari 2012

Att andas

Hittade än en gång lite inre ro då jag skidade den längre rutten på nåt kring sex kilometer. Där någonstans nästan upp på högsta toppen låg snön orörd och gnistrande under den nästan fulla månen. Trädgrenarna bugade under snön som ligger tjock och tung. Det var nästan lite magiskt med bara mina egna ljud i tystnaden. Den underbara tystnaden. Kanske det är en orsak till min kärlek för snön. Hur den får världen att tystna och allt på nåt sätt känns långsammare, overkligare. Mitt huvud sku nog må bättre lite mer på landet,tror jag. Fast nu får jag nog redan vara glad att ställen som får mitt hjärta att slå några extra slag av lycka över de vackra vyerna ligger såhär nära. De orörda, slumrande åkrarna med röda lador, den mörka natthimlen som breder ut sig över de gnistrande och glimmande vita fälten.. Ikväll hade jag inte alls lust att skida hemåt. Men tyvärr, det väntar mig en dag också imorgon.

4 kommentarer:

  1. Det är alltid du och jag som skidar då mörkret redan ligger tätt. Man måste ju fara då möjlighet ges. Kram.

    SvaraRadera
  2. Nå precis, dessutom gillar jag faktist det då det är så mycket mindre folk ute då, igår kom EN skidare emot mig! :) Kram tillbaks!

    SvaraRadera
  3. Du har rätt, det är en bra sak, igår var det typ jag och en annan liten gumma i spåret. Men jag skulle nog njuta ännu mer av ljuset och solen. Har rätt dålig mörkersyn efter att jag låtit operera ögonen, inte jättedålig, men lite.

    SvaraRadera
  4. Ja på dagen sku man dessutom kunna ha kameran med och få vackra bilder av de vackra vyerna. Jag tror att Aamos (alltså Trapp) ser dåligt i mörknet han också. Då brukar han hålla sig väldigt nära då vi är ute. Jag har ett cykellås monterat på vagnens högra sida enkom för att han ska kunna hålla i sig där och känna sig lite tryggare.

    SvaraRadera

Blir så glad för varje kommentar! :)