lördag 29 juni 2013

Ett möte i natten

Jag var ute och sprang i förrgår, mitt i natten då det äntligen börjat tystna i sängarna.. Sprang den vanliga rundan, kollade att ingen åt av våra jordgubbar, hälsade på korna, sprang runt alla rosenbuskarna vid Prisma (fast man kände ingen rosdoft, bara asvaltlukt då de lagat vägarna här om nätterna nu flera nätter i rad, usch vilken os det hängt över området).
Vid Gardenia, där jag hade tänkt vika av till näst för att se hur det går för pionerna, stannade en lång, ung, mörk man mig. Funderade faktist en litenliten stund på att inte stanna. Vet inte om det var för föregående beskrivning eller för att jag brukar skämmas över svettet som rinner och egentligen bara ville springa vidare, hade ju bra flow och hade inte sprungit på en tid igen.. Men jag stannade. Och han frågade efter vägen. Hade missat hållplatsen där han sku stiga av och åkt vidare till ett främmande ställe för honom. Därifrån hade flera försökt ge vägbeskrivningar men på nåt sätt hade han lyckats irra omkring i två och en halv timme. Han sku till en lägenhet helt nära vår närbutik.
Försökte förklara vägen, peka och beskriva. Tror inte det var vägbeskrivarna det hade varit fel på..mest det att detta var en som var van med en smarttelefon med gps. Men nu hade akkun dött ut så han var helt hjälplös och utlämnad till sitt eget lokalsinne. Som tydligen var uselt. Jag bestämde mig för att jag kanske kunde avbryta springandet och följa honom fram. Så vi tog en liten nattlig promenad på några kilometer. Kändes lite konstigt, har inte varit på promenad tillsammans med någon på öööh, evigheter. Han var rätt pratsam och vi hade faktist en riktigt trevlig pratstund medan vi gick. Jag berättade om området och palstan. Han orkade riktigt duktigt lyssna då jag rabblade upp en del av vad jag har på palstan. Verkade nästan ärligt intresserad och frågade vad man kan göra av dessa. Så kom vi in på att han en gång gjort någon bönmat. Och att han var adopterad från Senegal för tio år sedan. Att han inte mindes nåt från tiden innan riktigt. Att hans föräldrar ring honom nåt år för att gratulera på födelsedagen och hur det hade känts då de inte hade ett gemensamt språk (franska, här kom vi också in på mina hemspråk). Hur han aldrig kommer att förstå hur de kunnat ge honom till adoption. Jag började fundera och försökte lite liksom trösta att jag kanske kunde. Det hade varit innerbördskrig då. Att jag med mina egna barn kanske kunde fundera på saken i verkligt, verkligt nödfall. Det blev en så intressant diskussion att jag till slut nästan glömde vart vi var på väg. Och det kändes nästan snopet då det nattliga mötet tog slut då han kom fram till kompisens dörr. Han var helt jätte tacksam över att jag stannat och hjälpt fast jag ärligt svarade då han i nåt skede frågade, att ja det kan ha haft nåt med hans utseende i natten att göra att de tidigare bara snabbt velat bli av med honom och bara lite pekat åt nåt håll. Han var lång! Och så mörk att bara ögonvitorna syntes, fast lika rädd hade jag varit för en ljus man vid denna tidpunkt på natten!
Sprang vidare, över åkrarna, hem. Och blev smått chockad då jag märkte att klockan var halv två. Men glad över detta oväntade möte och över att ha kunnat hjälpa lite.

3 kommentarer:

  1. Älskar oväntade möten! De gör en så upprymd efteråt då man får en plötslig inblick i någon annans liv. Ett litet möte men ofta lämnar det ändå något spår efter sig.

    SvaraRadera
  2. Ja, det var ganska intressant att tala med en lite äldre (nå ung var han ju, men kan väl nästan redan klassas som halvvuxen ;) ) och utlandsifrån adopterad. Hur tacksam han var över familjen han fått men hur motsridiga känslor det endå fanns inuti. Eller att överhuvudtaget bara prata med någon om allt och ingenting. Glad att jag besämt mig för att följa honom var jag oberoende, och den ärliga glädjen och tacksamheten över att jag följde enda fram längs genvägar då han redan gått så många timmar efter sin fotbollsmatch.
    Hoppas ni har det bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dubär så snäll och omtänksam, jag är inte alls förvånad :) vi har det bara bra, men svårt att blogga... Lättare att läsa andras bloggar och kommentera ibland :)

      Radera

Blir så glad för varje kommentar! :)