Kalabalik och död

Eftersom Tripp och sambon åkte iväg till Puumala på klättrings/naturäventyr med sambons syster så var det bara de mindre och jag igår. Har inte haft pojkarna med till palstan på länge. Det känns så onödigt att släpa dem fram och tillbaka flera kilometer för att sedan inte få NÅT gjort. Men igår måste vi gå och vattna efter butiksbesöket, innan läggdags. Annors gror det ju inte.
Plötsligt hör jag små hysteriska skrän från sädesärlorna som ju brukar vara där med mig varje gång. De flaxar och är så arga, så arga. Så ser jag små bollar hoppa iväg. Ungar. Hjälp. Vad har hänt? Jag har ju undrat var de har sitt bo. De har hållt det så väldigt bra undangömt. Tills nu. Det var bland barnens leksaker. Var. Nu hade Trapp dragit ut deras lilla vattenbana som tydligen agerat passligt bo med en liten barnskottkärra upp och nervänd som tak. Hemskt! Stackars, stackars små!

Nu så väldigt utsatt och på dåligt ställe.

Förebrående blickar slängdes i takt med små ilskna pip. Försökte förklara att det var i  misstag men tror inte de förstod mig, tyvärr.

 Så flyttade jag boet på andra sidan "plastväggen" man ser lite av på den övre bilden. Där finns hallonbuskarna och där gräver inte barnen efter leksaker. Lade samma skottkärrstak ovanpå och lite skydd på sidorna. Men ingen unge var där inne idag då jag kollade. En av de små låg halvt uppäten på en av gångarna men jag hoppas de andra var ok, någonstans i gömman. Åtminstone flög de duktiga föräldrarna omkring med insekter i stora mängder i näbbarna och var så ilskna, så ilskna på oss idag. Man förstår ju det men nog måste vi ju få vara där också då det finns så mycket att göra för att få någon skörd i år. Nu till kvällen blev det mycket blåsigare och det har visst utlovats regn. Hoppas och håller tummarna uppe hårt, hårt att de små ska hitta tillbaka till sitt bo. För inte behöver vi just nu vistas i hallonbuskarna, vi kan gott vänta tills de lärt sig flyga.

Han till höger hade nog lite dåligt samvete idag då vi hittade den döda ungen. Men inte kunde vi ju veta!