tisdag 31 januari 2012

En kall natt

Det var det. Träden knarrade på vägen, snön under fötterna hade så hårt ljud då jag hade isnabbarna på, att jag i nåt skede tog bort dem för att inte förstöra upplevelsen. Det kändes bra att springa de ungefär 6 kilometrarna. Det var en tid sedan sist, har ju mest skidat nu på sistone. Men den där lyckliga känslan kom inte riktigt som den brukar. Orkade inte ens söka efter någon passlig musik i mp3-spelaren. Mest var jag glad att inte tårarna i ögonvråna syntes i kölden, man hade ju endå rimfrost runt ögonen.  Klumpen i bröstet och knuten i magen försvann ingenstans. Usch vad jag är besviken. Arg. Ja bitter faktist.  Detta år igen.

8 kommentarer:

  1. Kram! Hoppas det blir få svåra och tunga dagar detta år. Men, man får ha argbigge bitterdagar också.

    SvaraRadera
  2. Åt dig ska jag inte ens klaga, du är ju ensam med pojkarna så mycket! Det är det det är frågan om, en viss tänker för tredje året i rad åka iväg på två veckors klättringsloma till Frankrike i början av Mars. Att få iväg tre barn (som varit väldigt krävande :/ på sistone) iväg till skolan till 8 tre dagar och 9 två dagar i veckan + till klubben 2 gånger (just sådär att man hinner hem och klä av sig emellan och sedan på igen, hämta och hämta och alla matuppköp och ingen utesport på två veckor (mina nervers räddning). Jag ser RÖTT! (Ja och så fick jag ju magknip och blödningar för första gången sedan jag började vänta Lukas också ;) gör inte humöret bättre precis).

    SvaraRadera
  3. En stor varm kämpa på kram till dig...!!!
    Men du klarar det för du är stark o tuff...

    SvaraRadera
  4. Vet inte riktigt vad jag ska säga för att trösta... kämpa på!

    SvaraRadera
  5. Då föreslår jag att du bokar in en EGEN solsemester i april! Låt "en viss" sköta ruljansen då istället så blir det jämt.

    h.Sanna

    SvaraRadera
  6. Nja Sanna, jag som just tänkte att jag nog inte klarar av att åka bort med det gamla klasskompisgänget fyra dagar. Är inte redo att vara så länge borta från minstingen ännu, tror inte jag är redo att sluta amma ens i maj/juni då resan är planerad. :/

    Men då man redan nu är så slut. Bygger upp de värsta skräckscenariorna i huvudet om hur mycket som kan bli dåligt och gå fel då. Ja, jag är en mes jäfört med ensamstående, men då kanske inte barnen heller är så ovana med bortavarande föräldrar. Nu kommer de ju att sakna nåt förfärligt, och så går det ut över mig. Grrr.

    Tack för sympatierna. :) Nog GÅR det ju säkert. Tycker bara det är fräckt att lämna den andra i sticket då den utryckligen sagt att den inte orkar och vill understöda sådär lång frånvaro. Varje år. Till döva öron.

    SvaraRadera
  7. Res i höst då! Det är du garanterat värd :)
    Kan inte "en viss" klara sig med t.ex. fyra dagar borta eller max en vecka...?

    h.Sanna

    SvaraRadera
  8. Ja-a, det är ju det jag försökt föreslå, en vecka sku nämnligen ännu vara ok. Men två?! :/
    Fast nu har jag ju lite morkkis då jag klagar såhär offentligt. Det känns bara som lite för mycket i år, nu då minstingen är i en så tokig ålder också, med en massa vilja och huisiga idéer men inte så hemskt mycket vett i det lilla huvudet än. ;)

    Njae, resan sker nog nu på vår/sommar sidan, det passar de andra bättre. Vi ska alltså fira våra 30-årsdagar såhär gemensamt. Hinner ännu fundera några dagar om jag ska våga mig iväg eller inte. :/

    SvaraRadera

Blir så glad för varje kommentar! :)