fredag 16 mars 2012

Party party

Nej, inte sådant partajande, jag sitter ju hemma med barnen. På morgonen var vi dock på Trapps klubbkompis femårskalas. Dit vi kom för sent. För att vi kom för sent till skolan. För att det tog en stund med morgonsysslorna idag. Att få alla representabla tar tydligen mer än en timme tjugo minuter. Hade glömt att packa paketet också. Ja och så hade vi ett stycke baby som fastnade i matstolen då han klättrat upp och lagt benet genom hålet i nedre kanten av ryggstödet. Benet slank lätt ut men så satt det fast då jag sku vända honom åt rätt håll. Så han grät och jag lirkade ett stycke runt ben, men det fastnade vid det mjuka kring knät. O jag blev lite rädd. Höll nämnligen på en god stund med att försiktigt försöka vända och vrida på ungen och benet. Var redan på väg att ta isär hela stolskrället så jag sku få honom loss men med ett litet kämparvrede (och några fula ord i huvudet) fick jag till sist loss honom. Tror ni han lärde sig en läxa? Nej. Där satt han igen en stund senare på dagen och var på väg att sticka benet åt fel håll igen.
Men ja, tillbaka till skolanresan. Missade första bussen. Missade andra. Så han kom tjugo minuter försenat. Men jag hölls (rätt) lugn hela tiden. Vi har ändå förbättrat oss SÅåååå mycket detta år vad det gäller att komma  i tid. En gång är inte hela världen!
Så hade vi jätte otur med bussen tillbaka också.Hamnade vänta en kvart. Så vi som trott att vi sku få leka en stund på kompisens gård innan klockan var tio och kalaset började kom istället försenat. Nå, det tror jag inte gjorde någon skillnad. De verkade ha roligt redan då vi kom fram. O Trull somnade till min förvåning i bussen på väg dit och sov halva kalaset igenom, huh. För resten av tiden (efter att han ätit lite) höll vi sedan på och klättrade upp och ner, upp och ner i trapporna de har. Två gånger sku han ha rullat ner med huvudet före om inte jag tagit koppi. Han vägrar ju gå i trappor som små borde gå, han kliver rakt ut bara. Fåntratten min.
Klubbkompisar med småsyskon i ett fint prytt kök

Födisbarnet 

O här ser man wiins magiska kraft.
Fast det blev lite drama då bara födisbarnet spelade. En liten Trapp som var helt förkrossad i nåt skede, ensam i nedrevåningen. Fast på ett sätt är det också fint att de alla börjar vara så bekanta med varandra att de vågar visa känslor. Också sämre känslor. Fast så sku de inte vara vänner längre, bad om förlåtelse, bråkade lite mer, bad om förlåtelse. O hela vägen hem funderade vi  på om de ännu var vänner. Om födisbarnet ännu ville vara hans par i klubben, om han tänkte leka med Trapp nästa gång. Jag svarade att jag nog tror det. Gullegrynet! 
På kvällen hade vi ännu pizzakväll och såg på Shrek, sista delen. Gillar verkligen filmerna, de är så roliga!

 Imorgon är den bästa dagen enligt Tripp, för natten efter det kommer pappan hem. Äntligen. Som de saknat! Vad jag tycker och känner om saken är en helt annan historia. Kanske man sku skriva ner några tankar om det i nåt skede. Eller så inte. Mokade redan århundradets moka igår då jag gick och öppnade mig åt svärmor i tankarna då vi pratade i telefon. Sa att jag är så super arg på hennes son. Fattade först senare på natten att det säkert bryter mot en massa svärdottersregler att prata så om hennes son. Ups. Nå, sagt är sagt och det lönar väl inte sig att fundera mer på den saken.

3 kommentarer:

  1. Vet du, tror inte det är möjligt eller ens bra att hålla undan för alla sina tankar. Visst finns det saker som man inte berättar, men tycker nog att man har alla rätt i världen att få vara bitter/ledsen om den ena parten lämnar allt för sina intressen. Synnerligen då den andra får ett skittungt lass att dra ensam. Lite skillnad om barnen äldre eller om ni hade smidigare att komma iväg.

    SvaraRadera
  2. Du har väl rätt. Men började bara fundera sen senare att ojdå, kanske inget man bör tala om med den andras mamma. :/ O ja i år var det nog det jobbigaste. De tidigare åren tror jag vi tog lite ledigt från förskolan, då MÅSTE han ju inte vara där.Fast jag minns inte ens så mycket av de resorna. För tre år sedan var jag bara ensam me de små då jag trodde jag fick missfall,blödde många gånger, det var inte roligt och Tripp fick också höra om den lilla babyn som antagligen dött.Men sidu, där springer han ju omkring nu som tur,mycket levande. :D

    SvaraRadera
  3. Jag minns jo din jobbiga början. Tur så fick du inte tid till kvinnis och tur att du inte gav upp, för nu som du säger, så springer han ju där:)

    SvaraRadera

Blir så glad för varje kommentar! :)