Lugnet som infinner sig medan man lyfter fötterna, ett i gången, rytmiskt. Hur allt liksom rinner av en medan man springer mot den starka vinden,över åkrarna, i höstnattens mörker. Det tändes en liten lyckokänsla inom mig.
Brukar du le medan du springer?
Ibland känns det bara så fint. Redan det att man orkar ta sig ut efter klockan tio på kvällen då sambon kommer hem. Att ens kropp orkar ta en framåt sådär, fast man samlat ett par extra kilon på sig efter graviditeterna och hela kroppen är rätt trött av allt bärande. Att de orkar röra sig framåt dedär benen, i takt med musiken som hjälper mig att drömma bort mig, till mitt inre lugn. För detdär lugnet är så svårt att hitta. Men ikväll nådde jag hela vägen in, om en bara för en liten stund.
Ja och så tog jag tag i saxen då jag duschat, och klippte bort ett par centimeter hår. Har varit på to do listan en tid redan.
Jag vet hur det känns och väntar på att få uppleva känslan igen! Jag hör till minoriteten som helt joggar ensam utan att lyssna till varken musik eller podcasts eller nåt, utan bara njuter! Jag lyfter på hatten att du orkade dra dig ut efter gårdagen!
SvaraRaderaDu får nog ännu vänta en tid innan du får springa igen. Fast jag sprang nog rätt länge i de senaste graviditerna, inte hårt, men lite ibland. Men det sägs ju att den som väntar på nåt gott... ;)
SvaraRaderaJag måste säga att de gånger akkun har tagit slut i MP3spelaren har det nog inte stört sååå mycket, men jag gillar att ha en rytm att röra mig till. Musik är annors också så viktigt för mig för att hålla tankarna samlade, är lite ADHD av mig.
Jag avskyr att springa, men jag älskar känslan efteråt. Och medan jag springer känner jag alltid en stor tacksamhet över att min tassiga, gamla kropp orkar! Efter allt den varit med om. Och så är jag tacksam över att att jag faktiskt orkade. Att springa är ett så konkret sätt att visa åt sig själv och universum att man kämpar, man vill och man kan.
SvaraRaderaAnne, precis. Vi kämpar vidare! :)
SvaraRaderaSjälv har jag faktist kommit till det stadiet att jag gillar det tom. medan jag springer. Mest för att det är lite som att hacka en boxningssäck (fast det har jag aldrig gjort på riktigt), man har nåt att släppa ut alla negativa känslor genom. Är man asigt arg så springer man så hårt man kan.
Är jag några dagar utan att göra nåt fysiskt uttömmande så börjar de ilskna känslorna bygga små torn i huvudet som fyller ut hela utrymmet till sist. Jag behöver helt tydligt detta för att må bra.