Om att springa

Glöm det där med zen och lugnet  jag skrev om senast!  Kom nyss in från en springtur som inte var annat än rent och skärt självplågeri. Tänkte först sluta springa och ta den kortaste vägen hem men plågade nu endå mig genom kanske en fem kilometer. Men vad jobbigt! Borde nog nästan ha låtit bli att gå ut överhuvudtaget. Men då sambon inte är hemma imorgon tänkte jag att jag måste passa på nu.
Hittade mitt knästöd och hade det på högra knät. Det har varit sjukt hela veckoslutet. Borde ha lagt vriststödet på vänstra,om inte på båda vristerna också. Min kropp börjar ju villa ge upp tydligen. Uj. Eller så är det kylan som gör att musklerna och ledbanden styvnar till och lättare knakar så det gör ont.
Tänkte dessutom prova på det där bl.a muminmamman håller på med (då hon inte väntar bebis vill säga), alltså springer till bara tystnad, ingad podcasts och ingen musik. Det gick inte så bra. Kom på mig själv att alldeles för   lätt bli distraherad från "den rätta andningen", den rytmen jag behöver för att orka ta mig framåt. Att hela tiden vända på huvudet i riktingen mot olika ljud fungerar inte för mig. Blev nästan mörkrädd på kuppen. Nej, musiken är det som funkar för mig.