torsdag 6 oktober 2011

Ung mamma,jämnställdhet och depression

Det har ju varit en hel del skriverier om jämnställdhet i bloggvärlden den senaste tiden, efter att Peppes bok satt igång diskussioner.
Jag har varit rätt neutralt inställd. Men igår blev jag faktist berörd. Läste Malins kommentarer och fattade plötsligt att folk faktist tycker att jag bidrar till "kvinnofällan".




Att bli mamma har jag drömt om hela mitt liv, sedan jag var en liten flicka som gick omring med min ljusröda vagn med min docka i den ute och trodde folk på allvar trodde jag var en liten mamma.
Då jag var 15 (eller 16?) trodde jag för första gången jag var gravid. Gick omkring i någon dag med handen på magen och funderade hur det sku vara om där faktist fanns någon därinne. Jag sku ha behållt den redan då, fast i panik. Efter ett test på Folkhälsans ungdomsmottagning visade sig dock att det antagligen bara var ätstörningen som råddat bort min kropp, ingen baby, som tur!
Då jag var 19 började jag praktisera på dagis i småbarnsgruppen. Älskade barnen. Älskade. Gosade och pussade,kramade och tröstade, skrattade och pajjade dem till sömns inför vilan. Men led. Jobbade i Berghäll (Kallio)i ett finskt dagis drivet av staden. Jag såg mycket, hörde mycket kände alldeles för mycket. Alkohol och drogproblem, över 10 timmars dagar för under året gamla fast föräldrarna kanske var hemma (o andra sidan hade väl barnen det bättre där kanske?). Olycka och sorg, stress och agressioner. Barn som helt tydligt inte mådde bra, men inte mådde föräldrarna det heller. Inget, inget, jag kunde göra.Förutom älska de små, borra in näsan i deras rufsiga små huvud och leka mamma tills jag gick hem.
Jag har aldrig varit så sjuk som året jag jobbade där. Fick ju alla bobbor av dem, sov knappt nåt då jag festade så mycket då (vilket ju säkert bidrog till sänkt immunitet) och gick i aftongymnasiet på kvällarna. Så började jag må illa, spydde lite för många dagar i rad för att de ska vara normalt. Hade ju haft så många magsjukor innan att det tog en tid att fatta, åt ju piller och allt! Men så var det, där låg ett litet frö och grodde, jag var 20 år gammal. En chock. Men jag tänkte aldrig tanken att inte ta emot gåvan jag fått, det jag väntat på sedan jag var liten, en livslevande liten egen baby.

Marica har förresten just skrivit om hur det är att vara ung förälder, bra skrivet, därför tänkte jag lite mer på det jag med.

Så jag svalde rädslan och meddelade så småningom, ganska många månader in i graviditeten (då det inte längre gick att dölja), för släkt och vänner. Fick fart på stadens bostadslistas kö och löftet om en lägenhet (i ett hus som ännu höll på att byggas) då den lilla beräknades anlända. Slutade med alla dumheter jag hållt på med innan (tobak,alkohol mm.,var rätt djupt ner egentligen ) och mognade en hel del, fast visst shejkade jag loss på nattklubben ännu i åttånde månaden, inga problem,trots att jag gick upp över tjugo kilo och var stor som en val.
Han föddes sent på hösten, i slutet av månaden blir det åtta år sedan. Jag var då 21.  Jag var ensam som bara den. Hade lämnat alla gamla "vänner" då de fortsatte med sina drogsuddiga liv, ville inte se dem. De gamla skolvännerna hade jag inte sett på åratal redan innan, jag bytte liksom vänskapskrets (och tom. språk) då jag flyttade hemifrån som ung tonåring. Jag mådde redan då dåligt. Har kommit fram till slutsatsen att jag nog redan hade någonslags depression som tolvåring, minns känslorna,tankarna. Medicin har jag ätit till och från sedan jag var ungefär 15. Men så kom alltså min lilla ögonsten. Det var han och jag - jag och han. Sambon bodde med oss men var nog inte "där". Han var mycket ute eller och spelade paintball som var hans stora passion då. Tror nog inte han förstod HUR illa jag mådde. Men jag hade en underbar rådgivningstant som tog tag i saken, fick ny medicin och fick börja gå i terapi. Jag började på nytt, ordentligt i aftongymnasiet och skiljde mig från sambon för en tid.  Vi hittade tillbaka och flyttade till större lägenhet (dörren bredvid den gamla) då Tripp var 2 1/2. Där bor vi ännu kvar nu med två till små. Varav den sista också kom till trots preventivmedel, älskad som få endå.

Nu spårade det visst ur.

Hur som hellst. Att vara mamma är min dröm. Mitt jobb. Vissa dagar suger jag på jobbet men sku inte vilja ha det på något annat sätt! Att jag genom att leva min dröm sätter kvinnor i en dålig position skiter jag fullständigt i. Varför sku sambon vara hemma med barnen, dela jämt när han inte drömt om det sedan han var barn? Ska det vara dåligt att leva sin dröm bara för att man drömt om nåt typiskt kvinnligt?! Jösses, kvinnorna har väl en livmoder för en orsak eller? Att kunna föda barn. Brösten då? Ska de bara var till för männen nuförtiden eller får de användas till det de är ämnade för, att mata våra barn?!  (Syftar på att många tycker det är äckligt med amning, i synnerhet då barnet är över det magiska ettårssträcket)  Jag har alltså ammat alla mina små. Helamning i över ett halvt år och delamning till två års ålder. För att det är naturligt. För att det är så det ska vara. Inget konstigt med det, inget äckligt. Att fylla våra smås magar med en kossas mjölk som blivit processerad på sätt jag inte ens vet om tycker jag däremot är konstigt. Nåt man ska ta till i nödfall, inte mer som regel än undantag som trenden är nuförtiden.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra då minstingen fyller tre, för ja, trots att vi är fattiga så tänker jag stanna hemma så länge jag bara får också denna gång. Sambon jobbar halvdag och jag får hemvårdsstöd, så rika är vi verkligen inte, men jämfört hur det var i början så klarar vi oss endå, för det mesta. En bra sida med att få barn som ung, det kan väl bara gå uppåt med ekonomin?!  Äldsta sonen började i dagis då han var fem, bara för att träna lite social kompetens och svenska (han sade inte ett ord på svenska innan han märkte att det finns andra svenskspråkiga barn) innan han började i förskolan. Det var en fruktansvärd tid.  Han hatade det. Hatade! Som tur verkar Trapp mer social, han tycker om att gå till klubben och träffa vänner. Tripp gillar fortfarande att sitta hemma med oss, i lugn och ro, på sommaren saknade han inte en enda gång vänner tex..

Nu tror jag jag sätter punkt på mitt svammel. Inte lätt att hålla tankarna samlade medan man ska svara på frågor samtidigt och sätta en trött en på dagssömn. ;)




9 kommentarer:

  1. Åh så intressant det var att läsa "din historia". Du är en stark kvinna! Håller helt med om att man ska vara hemma med sina barn om man vill utan att tänka på sina "medsystrar", jag älskar också att vara hemmamamma och hoppas på att kunna vara det länge.

    SvaraRadera
  2. Håller så med dej och känner/ har kännt likadant som dej sen jag var liten...min dröm var och är fortfarande att få va mamma (har idag fyra barn) och jag älskar också att amma (helammar till 8mån) fast föda o. amning gärna till 2år om barnet själv vill :)

    Jag vill inget annat än det här, bryr mej inte i någon karriär o. mannen gillar sitt jobb enormt mycket o. vi lever på det och stöder varann i det vi är bra på, därmed inte sagt att barnens pappa inte är underbar med barnen för det är han men vi har valt att leva såhär och jag bryr mej helt ärligt inte alls om mina "medsystrar" i denna sak. Var och en måste vel få göra som dom tycker är bäst för sin familj, punkt.

    SvaraRadera
  3. Vad bra du har skrivit och beskrivit! en stark historia.

    SvaraRadera
  4. Tack för att du delgav din historia. Och du har din fulla rätt att leva ditt lev som du själv vill. Det är ju ditt liv, och du vet själv bäst!

    Många kramar härifrån "landet Annorlunda", där vi också gör som vi känner är bäst för oss : )

    SvaraRadera
  5. Fin historia Melli. Modigt att våga dela den här. Huvudsaken att man trivs med sina val. Och pengar är inte allt ;)Kram

    SvaraRadera
  6. Jag tycker att en viktig del av jämnställdhet är att alla individer, man eller kvinna, skall få följa sina instinkter och sina drömmar. Varför i all världen skulle man måsta känna sig sämre för att man drömmer och njuter av något som i dagens värld klassas som typiskt "kvinnligt"? Är det inte orättvist och ojämnställt om kvinnor pressas till att återgå till jobbet i jämnställdhetens namn? Det blir ju helt bak och fram. Och att vissa väljer bort amning i jämnställdhetens namn känns alldeles förvirrat.
    Ska vi inte ändå utgå från barnets bästa?
    Allas val är lika riktiga och viktiga, och vi hemmamammor gör ett saakelis tungt jobb.
    Tack för ett känsloladdat inlägg! Min kommentar blev visst också lite flummig :)

    SvaraRadera
  7. Housewife- Finns det liksom nåt viktigare och mer belönande?! Ja eller nå belönande på hjärtats plan, tack lär man ju inte precis höra. ;)

    Malena- Jag känner redan nu stress över att han kommer att vara så liten då han börjar i dagis vår minsting, tre år. Fast han verkar vara social han med, kanske de yngre syskonen blir det av bara farten. Och ja, var och en gör väl det som passar den egna familjen bäst! Självklart!

    Marica- Tack! Fast gissa om jag velade innan jag publicerade. Det gick ju lite djupare än mina vanliga inlägg liksom...

    Anne- Tack själv för att du tog dig tid att läsa!

    naadi- Modigt eller dumt, det är frågan. ;) Jo nej, pengar är verkligen inte allt, fast nog undrar man ju ibland om man gräver en "fattighetsgrop" för barnen. :/

    Eva- Håller med dig helt och hållet! Precis, det där med amning, blev helt till mig då jag fattade att folk faktist låter bli att amma för att ha det jämnställt. Liksom WTF?! Barnet gott folk, BARNET! Ska man inte tänka lite på det där i förbifarten??

    SvaraRadera
  8. Jätte fint skrivet. Tack för att du delar med dig. Konstigt nog så känner jag mig skyldig att förklara för andra att jag fortfarande ammar Freja (snart 1år 8mån) nu som då. Och faktiskt också då hon var baby så tyckte jag att jag måste förklara varför jag valt att amma. Så jo jag påverkas av andra men gör ändå som jag själv känner. Men kanske man med tiden slutar tänka på vad andra tycker.

    SvaraRadera
  9. Inte slutar man väl egentligen tänka men man lär sig väl att inte ta allt SÅ mycket åt sig.
    Ja visst är det snedvridet eller vad? Att det gått så långt att man känner sig skyldig att förklara varför man gör det naturligaste i världen. Hurra för alla som vågar vara sig själva och tänker på vad barnet själv vill.

    SvaraRadera

Blir så glad för varje kommentar! :)